Välkommen

Hemsidan som du nu har hamnat på handlar om fisket i våra norrländska vatten. Uttrycket våra norrländska vatten omfattar förstås alla de fiskrika  vattendrag som vi kan nå härifrån utan större strapatser. T ex med hjälp av flygplan ... smiley Så det geografiska området är inte så väldigt noga begränsat. Inte heller är fiskemetoderna det. Allt från laxtrolling till flugfiske efter gädda eller mete efter stäm kan förekomma. Dessutom kan jakten vara lite svår att helt bortse ifrån. Vi får väl se vad vi hittar på.
Hittar du symbolen av en filmrulle någonstans på hemsidan så kan du genom att klicka på den få inblick i det vi sysslar med  - kanske t o m vad fisken sysslar med.
Prova här

Holmöharr

Gick det inte bra? Du måste kanske installera VLC Media player




Vill du donera pengar?

Jag tar tacksamt emot alla bidrag till att betala kostnader för hemsidan. Du kan donera via Swish nr 123 2182087 (märk donation)
eller via knappen nedanför



Hoting 7-9/10

Av någon anledning har jag hamnat väldigt djupt in i jobbträsket.
Jobbigt ...
Arbetet har rent av hindrat mig från de sedvanliga längre fisketurerna. Någon kortare tur har det förstås blivit, men resultatet har varit ganska mediokert. Det kanske är vädret som spökar?

Fågeljakt har det blivit väldigt lite av på senare år pga att det har varit så dåligt med skogsfågel. Om man tänker på hur sommaren var i år så bör det inte blivit någon föryngring att tala om i år heller.
Trodde jag.

Och som vanligt i allt som gäller jakt och fiske hade jag fel. Igen.
Det är faktiskt rätt gott om fågel i skogarna.

Fast det var inte lätt att lyckas klämma in en jaktresa med hyfsat väder då jag var ledig.
Men till slut så klickade allt och jag hittade mig en morgon utanför Hoting kokande morgonkaffe i Pekkas enormt stora militärtält. Tältet var så stort att vi kunde t o m ha en liten frukosthörna inomhus.

Den fyrkantiga mojängen i hörnet är en gasoldriven keramisk strålvärmare. Fantastiskt fin apparat! Den var knäpptyst och orkade hålla hela tältet varm trots att det var flera minusgrader ute.
Jag har redan köpt en likadan ...

Första turen ute i skogen var helt tom. En 3 timmars vandring resulterade bara i att min tik skällde några skall på en stor tall med tjäderspillning nedanför.
Inte så lovande.

Efter lunchen gjorde vi ett nytt försök i ett annat område och nu blev resultatet lite bättre. Då jag släppte ut Trulli ur bilen stack hon iväg som en blixt i skogen på andra sidan av vägen och skrämde upp en tjäderkull. Men inte en enda av fåglarna slog fast utan flaxade iväg lååångt.
Pekkas norrbottenspets fick också upp några fåglar, men de tordes inte lyssna på hundarna mer än någon minut före de tog till vingarna.
Typiskt beteende vid lövfällning. Fåglarna är ofta väldigt nervösa.

Till slut så började vi förstå att fåglarna höll till i lite äldre blandskogar med en tät plantering i närheten. Mest troligt häckar tjädern i planteringarna för att sedan flytta ut till äldre skogarna med mer föda i.
En bra teori.

På eftermiddagen kom den bästa chansen. Jag gick längs efter en smal skogsremsa som låg mellan en myr och en tallplantering. Plötsligt fick jag höra tunga vingslag och ett par ivriga skall. Sedan blev det helt tyst.
Plötsligt började Trulli skälla med en tät och ljus skall bara drygt 200 meter ifrån mig. Jag har lärt mig att det är de första 2 minuterna av ståndskallet som är de viktiga. Sitter fågeln kvar längre än så känner den sig trygg och blir kvar.
Och det gjorde den.
Det låter som en skröna, men det går faktiskt att höra på hunden vad den skäller på. Oftast, men inte alltid.
Nu var jag dock helt säker på att den skällde på en tjäder och kunde dessutom se fågeln tydligt.

Själva ansmygningen gick bra ända tills jag var bara ca 40 meter från hunden enligt hundpejlen. Hunden stod i någon slags sänka och syntes inte till överhuvudtaget. Då blir det hela nästan hopplöst. Trots fågelns storlek är det inte lätt att få ögonen på en tjäder i ett träd. För det mesta sitter de helt blixtstilla. Och om man dessutom inte vet vilket träd eller ens riktningen som hunden skäller mot så blir det hela rätt tröstlöst.
Det gick inte bra.
Plötsligt kom Pekkas hund fram och skrämde lös en tjäder som satt i ett träd en bit bort. Det gjorde fågeln som Trulli skällde på nervös och snart drog också den iväg. Jag var väl inom skotthåll från fågeln, så med lite bättre tur hade det nog gått vägen.
Otur.


Livskvalité!



Biffar på gång!




Pekka hade med sig en tältbastu - så efter biffarna med tillhörande glaset med rödvin fick vi ta ett ordentligt bastubad.
Det går att ha det sämre.

Nästa dag bytte vi till ett annat område där jag jagat förut med god lycka. Den här gången turades vi om med hundarna så att den ena fick stanna kvar i bilen då den andra jagade. Det fungerade bättre.

Det hände en lite rolig sak då vi klättrade upp på en höjd. Plötsligt stelnade Pekkas hund till och började försiktigt nosa omkring på marken för att sedan tömma tarmen.
Hmm?

Då vi kom fram till platsen såg vi en tydlig lega med en alldeles färsk hög med björnspillning. Mest troligt hade vi skrämt lös en björn. Vi följde spåren som syntes tydligt i mossan en bit. Pekkas hund var försiktigt nyfiken på spåren, men ville inte gärna gå längre bort än ett tiotal meter från oss. Först då vi lämnade spåren och tog en annan riktning tordes hunden börja söka fågel igen.
Alltså - en fågelhund.

Björnen fick bråttom!





Hundtvätt!

Efter en liten förflyttning hittade vi en ny lovande skogsremsa med höga träd som var placerad mellan en myr och en granplantering. Och där fick Trulli upp en ny tjäderkull!
Den här gången kom det faktiskt två stycken ungtuppar flygande rakt mot mig och slog fast på bara 30 meters avstånd.
Jag väntade en stund, men hunden följde efter någon fågel som flaxade iväg åt ett annat håll. Till slut så smällde jag ett hagelskott på den tuppen som låg närmast.
Jag väntade på att den skulle bara stupa rätt ner, men istället började fågeln flaxa i trädet och fick luft under vingarna.
?
&%¤#¤#¤!!)!!
Jag följde fågeln med blicken och såg den flyga i en båge drygt ett hundratal meter för att slå fast högst upp i toppen av en gran. Där satt den några sekunder för att sedan drilla ner i backen.
Puh!
Jag började gå mot trädet med ganska långa kliv för skadeskjutna tjädrar kan springa rätt snabbt och är duktiga på att gömma sig.
Då jag kom till det rätta trädet fanns det ingen fågel där. Till slut så fick jag dit Trulli också, men hon lyckades inte hitta fågeln heller.
Jävligt irriterande.

För att vara säker på att vi sökte på rätt plats så stod jag vid skottplatsen och dirigerade Pekka tills han stod vid den rätta granen med sin hund. Då han kopplade lös sin hund så tog det bara några sekunder innan den försvunnit någonstans.
Det här går ingen bra  - tänkte jag ...

Efter en stund passerade Pekkas hund mig och jag såg hur det ramlade ner en fjäder från en tjäder från nosen på den.
Jaha.
Hunden hade tydligen hittat fågeln och ruskat på den några gånger för att sedan bara lämna den. Så var det.
Fågeln låg mellan ett par stenar ett trettiotal meter bort från granen.

Jag bör nog ta en tur till skjutbanan med den nya Tikka-combin och försöka hitta en patron som den gillar bättre. Mest troligt blir det en rätt kass spridning med skotten jag använder.
Det viktigaste var dock att hitta fågeln. Att lämna en skadesjuten fågel i skogen känns riktigt trist.

På eftermiddagen gick vi åt lite olika håll med var sin hund. Åter hittade jag en lovande skogsremsa som låg mellan ett kalhygge och en myr. Plötsligt fick jag höra kacklandet av en väldigt upprörd tjädertupp följt av tunga vingslag, några skall och ett tydligt ljud då en stor fågel sätter sig i ett träd. Lite senare började Trulli skälla som besatt och tjädern fortsatte att leva om tillbaka.
En stortupp!
Kalabaliken fortsatte ungefär en minut. Sedan hörde jag hur fågeln lättade från trädet och hunden gnällde till.
Äsch.
Men fågeln fortsatte att kackla och jag förstod att den närmade sig!
Jag hann precis dra fram Tikkan från fodralet i ryggsäcken och slänga mig ner på backen då tjädern kom glidflygande från skogen och slog fast uppe i toppen på en hög gran bara 100 meter ifrån mig.
Att röra mig för att få ett  bättre stöd för bössan var helt uteslutet. Det fanns inte ett träd mellan mig och fågeln och den skulle se den minsta rörelsen jag gjorde. Jag försökte sprida ut ambågarna så långt ifrån varandra som möjligt och låsa kroppen så gott det nu gick. Det är rätt vingligt att skjuta på det sättet.
Men det såg hyfsat bra ut i kikarsiktet. Hårkorset rörde sig en del, men höll sig kvar på fågeln hela tiden.
Det här ska nog gå.
Innan hunden var framme vid trädet hade jag kollat att pipväljaren verkligen stod på kulpipan(!) och spände hanen.
Jag lät hunden skälla några tiotal sekunder för att sedan flytta korset till axeln på fågeln och försöka långsamt krama iväg ett skott.
Då det small såg jag hur fågeln bara rasade ner från trädet utan att ens slå med vingarna.

Stortupp!

Så fruktansvärt roligt man kan ha.

Dagen därpå skulle det komma regn och blåst så vi packade ihop lägret för att förflytta oss till bastun i Rovågern istället.
Det verkar vara rätt bra med tjäder i år!

171128
Lasse






Bloggarkiv:
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
Januari (1)
Februari (2)
Mars (1)
April (1)
Maj (4)
Juni (3)
Juli (1)
Augusti (3)
Oktober (1)






Småroligt
:
Sjukskriven
Hänt på bron över Rickleån
Pimpelfiskaren och Gud
Tiden före GPS
Irritationsmoment
Himlen?
Det ultimata fisketipset
Fel fångst
Dåligt väder
Två jägare
Det kan vara farligt att stamma
Laxfiske
Stark i tron?
Plastmagasin
Fira bröllopsdag
Finska vs svenska
Himlafärden
Helikoptertur
Tre bröder
Vägbygge
Lögn
Om att göra vad man vill
Kanot
Bra fiske!
Allvarligt läge
En sann historia


Senast uppdaterat: