Välkommen
Hemsidan som du nu har hamnat på handlar om fisket i
våra norrländska vatten. Uttrycket
våra
norrländska
vatten omfattar förstås alla de fiskrika
vattendrag
som vi kan nå härifrån utan
större strapatser. T
ex med hjälp av flygplan ... 
Så det
geografiska
området är inte så väldigt noga
begränsat.
Inte heller är fiskemetoderna det. Allt från
laxtrolling till flugfiske efter gädda eller mete efter
stäm kan
förekomma. Dessutom kan jakten vara lite svår att
helt bortse ifrån. Vi
får väl se
vad vi hittar på.
Hittar du symbolen av en filmrulle någonstans på
hemsidan
så kan du genom att klicka på den få
inblick i
det vi sysslar med - kanske t o m vad fisken sysslar med.
Prova här
Webshop!
En liten nyhet ... Men ändå!
Jag har under många år testat olika sorters ytbehandlingar på mormyskorna. Alltså - det där är inte enkelt. Det behövs en sjujävla lack som stoppar mot fisktänder och klarar av att vara indränkt i vatten. Många av de fabrikstillverkade mormyskorna har bara ett tunt lager ugnslack direkt på metallkroppen. Fisktänder är rätt vassa och kan lätt skada lacken och då tränger sig fukt och luft in och får metallen därunder att oxidera. Och lacken flagnar lös.
Jag tror faktiskt att jag kommit på en ytbehandling som kommer att hålla avsevärt bättre. Nu får mormyskorna ett glasliknande skikt på sig som står sig bättre mot nötning.
Jag har redan börjat skicka mormyskor med den nya ytbehandlingen till fiskare lite varstans i landet. Det blir kul att få höra om resultatet. Behandlingen kommer att bli standard i alla mormyskor jag tillverkar utan extra kostnad.
221230 lasse
Ifall du är osäker på hur du ska gå tillväga med beställning - så kan du alltid ringa eller skicka sms på nummer 0702192421.
Slu-fiske
Jörgen och jag fick ett trevligt uppdrag. Det behövde märkas ett tjugotal abborrar och gäddor med sändare för Öreälvsprojektet.
Sånt tackar man inte nej till!
Att vi skulle ganska enkelt kunna få ihop ett gäng gäddor trodde jag inte skulle vara så svårt. Gäddorna har ju tendens att gå längst in i vikarna på hösten. Jag har fått för mig att de är mer köldtåliga än småfisken. Så då temperaturen i vattnet faller tillräckligt lågt så blir småfirrarna köldstela och då får gäddan lätt att tanka sig fet inför vintern.
En bra teori.
Det kan rent av stämma någorlunda...
Men jag var lite mer bekymrad över kravet av ett tjugotal abborrar som fick inte vara för små därför att de skulle kunna inrymma en sändare i bukhålan och ändå få plats med lite mat också. Alltså det skulle behövas rejäla abborrar på mer än 4 hg i kroppshydda.
Det trodde jag skulle kunna bli ganska svårt. inte omöjligt, men svårt.
Och fick jag rätt?
Inte alls. Eller - kanske delvis.
Alltså - så här blev det.
Vädret under de första dagarna skulle vara blåsigt och kallt. Så då ska man ju förstås börja med gäddfisket och hoppas på att det skulle bli lite finare väder som skulle göra abborrarna mer sugna på jiggar.
Vi undersökte vik efter vik systematiskt för att kunna hitta hungriga gäddor. Alltså nog fanns det gäddor, men de var nästan omöjliga att lura till hugg. De var och stötte på beten, följde efter tveksamt och var på det där sura humöret som en själv är före den första kaffekoppen på morgonen.
Genom att gå ner i storleken på betet så fick jag till slut en liten gäddsnipa att hugga.
Det gick så att säga "ganska tungt".
Så vi sökte vidare.
Just vid ingången till en större vik fick jag ett bra hugg på en wobbler.
Äntligen en hungrig gädda!
Men fisken knyckte med huvudet och var riktigt ettrig? Rusade iväg och stångade?
Öring?
Nä - inte alls. Det var en abborre på dryga kilot! Det hade jag inte riktigt väntat mig.
Efter ett tag förstod jag att det stod ett helt gäng med riktigt stora abborrar i sundet. Förmodligen lurpassade de småfisken som simmade ut och in mellan havet och viken innanför.
Den största av abborrarna tror jag låg på ca 1,2-1,3 kg.
Så huvudregeln för fisket blev bekräftad ytterligare en gång: Fisket blir aldrig som man tänkt sig.
Den här gången stämde den regeln på ett positivt sätt. Sånt händer också.
Men vi hade riktigt roligt fiske där.
Vi undersökte viken innanför i förhoppning om att hitta gäddor där, men gäddfisket fortsatte följa melodin från de andra vikarna. Det gick inte att få fanskapen att hugga på nåt.
Förrän dag 2.
Genom att fortsätta söka oss vidare kom vi förstås in i en vik där det stod hungriga gäddor kors och tvärs. Och de formligen kastade sig över en jerk. Jäklar vad de var på hugget!
Det fina med dem var också att de inte var för stora utan precis lämpliga i vårt syfte - typ 1-3 kg. Lätta och hantera och fick bra med plats i transportbaljan och senare också i sumparna där de skulle få en sändare inmonterad.
En "sumparbetare"!
En gädda som håller på att bli en lycklig ägare av en sändare!
Så som helhet kunde vi utföra vårt uppdrag riktigt bra. Jag är fortfarande lite förvånad då jag skriver det här nu rätt så länge efteråt. Att man lyckas få fisk brukar ju hända emellanåt. Rent av ganska ofta.
Men att lyckas få fisk på beställning låter för mig som något som ska misslyckas. Och dessutom misslyckas på ett så miserabelt sätt som inte ens går att räkna ut i förväg. Eller än värre.
Och vi lyckades få mer och större fisk än det som var kravet. Utan att det tog speciellt mycket tid.
Hmm?
I Finland skulle man säga: Det här bådar inte gott! Nu är det något djävulskap på gång ...
230210 lasse
Hemligjaure 220802-06
Det börjar bli rätt många vattendrag som får heta Hemligjaure, men då jag fått tips om ett fiskevatten i förtroende så ...
Åter - ett stort tack till Marcus!
Alexi ser nöjd ut!
Jag var lite besviken på det första besöket till Hemligjaure pga det dåliga vädret och den hårda blåsten. Det kändes som om jag skulle behöva ta en extra tur dit för att kolla igenom sjön lite mer noggrant. Jag hade en liten baktanke med resan också. Jag ville ju undersöka hur skogsfågeln hade lyckats med föryngringen och också vänja hunden med lägerliv.
Snacka om att hunden trivdes bra!
Men tyvärr så förstod jag efter några långpromenader i skogen att det fanns hemskt dåligt med fågel och de som fanns var gamla ensamma individer och väldigt försiktiga. Rätt tråkiga besked inför fågeljakten ...
Nåväl. Fisket då?
Jovars.
Det första jag testade var ifall det fanns större öringar i sjön.
Nog fanns det öring alla gånger! Den första morgonen gav ett tiotal öringar. Men.
Storleken var inte riktigt den som behövs för att jag skulle bli intresserad. Jag tror inte att en av firrarna vägde ens kilot så jag kunde lägga ner det fisket ganska snabbt.
Jaha? Plan B!
Inför resan täljde jag några miniatyrwobblers och lackade dem svarta med lite silverglitter på. Alltså ifall det finns en bra allroundfärg för harr så är det den.
Jag skrev lite på FB om att hur öringsfisket slog slint och nu var middagsplanen beroende på om någon större harr var sugen på små wobblers.
Alltså - ni vet då alla detaljer stämmer så brukar fisket ändra karaktär med en gång. Den här gången kom det första hugget efter ca 3 sekunder och jag fick upp middagsfisken. En harr på lite dryga ett kilo.
Och det var startskottet för årets roligaste fiske!
Alltså - det högg mest hela tiden. Från början fiskade jag med 2 spön, men var tvunget att plocka bort det ena för att jag fick dubbelhugg mest hela tiden.
Jobbigt? Nä - inte direkt.
Det blev hemskt många hyfsade harrar, men inga riktigt stora. Alltså fina bitar mellan 4hg till 1,2 kg.
Och förstås hur många abborrar som helst, men de verkar hålla nästan exakt samma vikt överallt i sjön dvs 4-5hg
Samt en och en annan gädda
Så nu tror jag att många är nyfikna på vad som gjorde att fisket blev så där bra?
Jo - så här.
Jag givit rätt många bra fisketips här under det dryga decenniet som gått sedan jag startade hemsidan. Det här är nog det värsta av dem alla. Och det här är något som jag kom på just där och då. På Hemligjaure. En ny fiskemetod efter att jag fiskat hela mitt liv ända sedan jag var ungefär i samma storlek som en brandsläckare.
Man blir inte fullärd. Någonsin.
Det jag förstod efter ett tag därute bland okända grynnor och stora stenar var att jag kan vinkla upp utombordaren helt ur vattnet och dra upp den frontmonterade elmotorn så att den låg precis nog mycket under ytan för att den skulle inte sörpla luft och leva om. Då kunde jag glida sakta runt överallt utan att behöva vara nervös att sabba propellern. Och då jag satt ner och var orörlig och styrde färden med fjärrkontrollen skrämde jag fisken inte mycket alls trots att det var väldigt grunt.
Att köra på så grunda vatten med en vanlig utombordare så skrämmer man bara ut fisken. Eller gör dem så pass oroliga att de inte hugger i alla fall. Att ro är bättre, men glida helt tyst utan några synliga rörelser är - hur ska man uttrycka det här?
Överlägset? Exakt hur bra som helst? Nåt sånt.
En pytteliten wobbler har också den fördelen att de går nära ytan och fastnar aldrig i botten. Och därför kunde jag släppa ut lite längre lina och det tog ytterligare bort lite av skrämseleffekten av båten.
Sedan var det ytterligare en kul detalj med elmotorn. Vid hugg kunde jag med fjärren endera parkera båten på plats eller låta den hålla rak kurs framåt.
Alltså - snacka om perfektion!
Och jag har redan börjat fundera på fler möjligheter. Fiska med flugor? Nåt diskret agn typ metmask? Betesfisk?
Det finns många möjligheter.
Varsågoda!
230110 lasse