Mickelsträsk 091006
Prinsessan i skogen
Det är väl ingen som har missat att det har varit lite hårt väder på sistone och det ska tydligen fortsätta med det också. Tisdagen skulle vara en mellandag med ganska bra väder, så jag ringde till jaktkompisen Pekka som har jaktmarker i närheten av Mickelsträsk. Vi hade inga höga förväntningar. Årets föryngring i närheten av Umeå har nog inte direkt slagit några rekord.
Fast man kan alltid ha tur.
Morgonen började ändå rätt lovande. Bara några hundra meter från bilen hörde vi hur hunden fick upp ett flertal fåglar. Jag hörde att hunden var inte på väg åt vårat håll i motsats till en tjäderhöna som vi såg komma seglande mot oss. Jag lovade Pekka fri eldgivning. Hans drilling small till ett par gånger, men tjäderhönan fortsatte bara vidare. Oskadd, tror jag.
Nåväl - det är mycket lättare att bomma än att hitta av.
Vädret var fint och frostnatten hade gjort att backen var torr och fin att gå på. Så det var det vi gjorde. Rätt långt. Hunden hittade någon fågel emellanåt, men det slutade alltid med att fåglarna tog höjd och försvann mot horisonten.
Kanske inte så lovande .
Medan vi stod och snackade om allt möjligt och väntade på att få syn på hunden som hade försvunnit hörde jag plötsligt hur en tjäderhöna kacklade till i närheten. I samma ögonblick hörde vi hur hunden började skälla i samma riktning drygt 100 meter från oss. Vi väntade tyst och var helt säkra på att fågeln skulle snart kila iväg.
Icket. Den satt fast!
Jag började sakta smyga mig till ståndskallet. Skogen var rätt tät, så det var omöjligt att få syn på hunden. Jag hann bara smyga ett trettiotal meter då jag plötsligt fick se hur en tjäderhöna flög iväg från en tall bara 30 meter från mig. I samma sekund tystnade också hunden.
Förbannat. Hade jag uppskattat avståndet så fel?
Jaha - då gick det här som vanligt. Käpprätt åt ¤#%&%¤¤%!
Jag hann bara vända för att gå tillbaks då hunden började skälla igen. På samma ställe som tidigare. Kanske 80 meter bort.
Vadå?
Det tog en liten stund innan jag förstod att hunden inte skällde på den fågel som jag hade skrämt lös. Den var bara en ströfågel. Hunden hade nog slutat skälla för att lyssna på uppfluget av fågeln jag skrämde lös.
Det var bara att fortsätta med smygandet för mig. Efter alla om och men låg jag så till att jag kunde se hunden. Hunden stirrade mot toppen av en grupp tallar och skällde väldigt intensivt.
Då måste det finnas en fågel där.
Efter att ha stirrat länge på tallarna med hjälp av handkikaren, fick jag plötsligtsyn på en rödbrun fågelbröst bland grenarna nära toppen av den högsta av tallarna. Jag bedömde avståndet till ca 60 meter, så hagelskott var uteslutet. Det känns lite extra nervöst då man måste börja skruva fast kikarsiktet på kombin efter att man har upptäckt fågeln. Fast den här gången gick det bra och fågeln satt lugnt kvar tills jag hade gjort bössan i ordning och skickade iväg kulan.
Och sedann såg det ut så här igen
Resten av fåglarna vi hittade under dagen lättade så fort de fick höra hunden.
Men vi var rätt nöjda ändå.
091008 Lasse
