Hörnefors 090909
Trots den hårda vinden gjorde jakt-/fiskekompisen Herman, Trulli och jag ett nytt försök med skogsfåglarna i Hörnefors. Det kändes smått hopplöst. Förra gången hittade vi inte en enda fågel i trakterna och vädret idag var inte direkt någonting man kopplar ihop med lyckad skogsfågeljakt. Fast å andra sidan börjar jag så smått inse att det går aldrig att förutspå varken jakt- eller fiskelycka.
Så är det bara.
Vi hade faktiskt en väldigt lyckad dag.
Direkt på första området vi gick igenom hittade hunden ett helt gäng fåglar. Att hunden fick bara skälla några skall efter upptaget innan varje fågel åter tog till vingar, tolkar jag att hunden hade hittat en orrflock. Förmodligen äldre fåglar som inte tordes lyssna på hunden så länge.
Men det som var lite intressant var att fåglarna höll till i en låg tallskog bredvid en myra. Då hade vi i alla fall något att gå på. Kanske skulle vi hitta fler fåglar i liknande biotoper.
Jo- vi hittade det här
Rätt perfekt
Och plötsligt fanns det tjäder överallt!
Hunden fick upp tjädrar lite här och var. Upptag - några skall och tjädern försvann i horisonten.
Om och om igen.
Plötsligt fick vi höra ett lite trevande upptag som sedan förvandlades till ett väldigt het ståndskall.
Märkligt! Hittade hunden en tjäder som redan satt upp i ett träd?
Jag smög mig till ståndskallet och såg att hunden skällde mot toppen av en gran. Till slut fick jag se en rörelse i trädet och förstod att det inte var någon fågel hunden skällde på, utan någonting lurvigt utrustad med en svans.
En ekorrjävel (##?/&%##) tänkte jag och gick till hunden och tänkte börja locka henne därifrån. Närmare trädet kastade jag en blick mot trädtoppen och fick se en lurvig sak med gult bröst som stirrade på mig.
Gult bröst? Jag tror att hagelpipan i kombin small innan jag ens riktigt hade förstått att det var en mård (!) hunden skällde på.
Plötsligt hade jag en väldigt, väldigt nöjd hund igen.
Kul!
Dagen fortsatte med många upptag, men ingen av tjädrarna ville sitta kvar någon längre tid för hunden. Förmodligen var det bara gammfågel vi hittade.
Till slut så vände vi mot bilen igen. Lite uppgivna. Nu hade vi hittat rätt mycket fågel, men vad hjälper det då de inte vill sitta för hunden.
Då vi hade bara några hundra meter kvar till bilen föreslog jag Herman att vi skulle göra ett litet lov mot en skogsholme som låg vid sidan om raka spåret till bilen. Herman föredrog att pallra sig till bilen och den väntande kaffetermosen. Jag och Trulli gav oss iväg mot skogsholmen. Då jag kom till skogskanten hörde jag ytterligare ett upptag som förvandlades till ett fast ståndskall.
Jag stelnade till och började vänta. Jag tycker att jag har märkt att om fågeln sitter kvar två minuter så kommer den att sitta kvar tillsvidare.
Tiden tycks gå ganska sakta då man väntar så där.
Jag lovar.
Jag väntade hela tiden att tiken skulle tystna, men icke.
Fågeln satt kvar!
Efter en v ä l d i g t försiktig ansmygning, som mestadels utfördes krypande på alla fyra, var jag ungefär 30 meter från hunden i skydd av en gran. Försiktigt, siktande med kombin, började jag söka igenom tallen hunden skällde mot. Till slut så fick jag se tjädern som satt delvis dold av grenarna.
I samma sekund flög det en svärm hagel i den riktningen.
Och höstens första tjäder var en faktum!
Man ser ganska tydligt att hunden har inte tänkt att låta fågeln fly iväg.
Kalasroligt!
090910 Lasse
