Sandsjön 100424-25

Sent på fredagkvällen hade vi äntligen installerat oss i stugorna vid Sandsjön. "Vi" hade den här gången betydelsen: halva Umeåspecimen. Jag tror att vi alla hade sett fram emot ett nytt försök med ismete på Sandsjön. Tidigare turer hade verkligen gett mersmak.  

På morgonen var vi ute på isen. Föret var helt perfekt. Isen var snöfri och hård så promenaden till fiskeplatsen gick tämligen smärtfritt. Delar av gänget stannade vid den positionen där jag fick min öring tidigare i vintras och resten styrde kosan mot grundet vid positionen N65º13.900´E017º40.626´. Jag valde att börja fisket vid grundet. Så här på våren borde väl öringen stryka närmast land?
Efter en stund hade vi borrat upp en försvarlig mängd pimpelhål i anslutning till grundet och hade riggat ut några spön agnade med småfisk.
Men sedan var det lugnt.
Det strålande soliga vädret gjorde nog att fisken inte var riktigt på hugget. Hela morgonen löpte utan en endaste kontakt med fisk.

Fast man kan ha trevligt ändå ... 



På den här bilden ser man tydligt skillnaden mellan de äldre specimenfiskare och den yngre generationen... De äldre kanske inte ligger i så hårt längre?

Vid tvåtiden på eftermiddagen plingade en av vipporna till, men fisken fastnade inte på kroken. Vid närmare kontroll såg vi att betesfisken var rätt ordentligt sargad.
Otur.

En stund senare kollade Chrille sitt spö och fann det här.


På betesfisken syntes rätt kraftiga och djupa tandmärken. Den som hade sargat betesfisken hade haft ordentlig tandgarnityr - dvs. en storöring. Det lustiga var att linan hade inte lossnat från vippan. Alltså en större öring hade stått under pimpelhålet och tuggat på betesfisken och spottat ut den direkt då den hade känt det lilla motståndet från vippan.
Konstigt.
Samma fiskar som hugger stenhårt på beten på sommaren kan vara så väldigt försiktiga på vintern.
Vi hade några försiktiga napp till, men ingen fisk som fastnade. Vi började ana att det traditionella ismetet med hjälp av vippor fungerar dåligt för Sandsjö-öringar. De är för försiktiga helt enkelt.
Kanske skulle fisken kroka sig själv om linan satt fast hårdare. Det var faktiskt på det sättet jag fick min öring i vintras.

Slutligen fick Chrille fast en en öring vid skymningen. Fisken var nog rejält fin för den första rusningen var riktigt lång och knyckarna tunga. Tyvärr klev fisken av rätt snbbt.
Synd.

Söndagen bjöd på minst lika fint väder och fisken var som bortblåsta. Jag fick nog dagens enda hugg, men öringen lyckades undvika att fastna på krokarna.

Sammanfattning:
De fiskar som var aktiva gick tydligen nära land i grunt vatten för det var vid djupen på under tre meter som gav nästan alla fiskkontakter. Fint och soligt väder är nog inte det bästa för öringsfisket vid Sandsjön. Vi fick en känsla av att fisken helt enkelt skyggade för rörelserna och ljuden upp på isen. Vid busigare väder är de nog inte lika skygga. Problemet med att rigga rätt för öringen kvarstår. Förmodligen är det rätta sättet ändå att sätta fast linan så pass hårt att fisken krokar sig själv direkt då den nyper betesfisken. Fast hur gör man det utan att riskera att fisken drar med sig spöet eller knäcker linan?


100428 Lasse

 


Tillbaka