Kombitur 100127-28
Äntligen blev det läge för lite toppjakt. Jaktkompisarna från Finland hade redan hunnit jaga i ett par dagar innan jag kom fram till Åsele. Jaktlyckan hade varit rätt god. De hade fällt hela tre tjädertuppar samt flera orrar. Vädret hade varit bra med svaga vindar och snön bar skidorna väl.
Toppen!
Innan jag for hemifrån så kollade jag på väderprognosen.
Hmm ...
Stormvindar. 50 cm nysnö?!
Fast prognoserna var lite varierande hos de olika vädertjänsterna. Det kunde ändå bli hyfsat väder.
Om man hade tur så att säga.
På tisdagkvällen var jag framme och kunde servera gänget på en fortfarande varm nyrökt sik. Fast siken var på över två kilo så slukades den upp på nolltid. Skidåkning i skogen hade nog fått fart på aptiten.
På kvällen kom vi överens om att vädret nog inte skulle bli så gynnsam för toppjakten, men en dags pimpelfiske i Ankarsund skulle kunna gå. Jaktkompisarna hade tydligen tittat på undervattensfilmerna därifrån och var rätt sugna på att få prova fisket själva.
Tidigt på morgonen satt vi i husbilen och pysslade med myshkor och pimpelspön. Jag hade rycktesvis hört att fisket inte hade varit så bra. Då är det tunna linor och små myshkor som gäller. Jag hade gjutit minimalt små myshkor med en fin metkrok med runt gap och lackat dem svarta.
De bör fungera.
Med lite omvänd psykologi så kunde jag relativt lätt övertyga de flesta om att byta till tunnare linor och knyta fast små myshkor istället för rödingblänken.
Det är enkelt. Man gör så här.
Då någon visar stolt upp sin medhavda pimpelspö med påknutna blänken och upphängare och diverse tingeltangel så berömmer man utrustningen med stor entusiasm. Man försäkrar personen i fråga att den uppvisade utrustningen kommer allvarligt att decimera fiskbeståndet i vattensystemet där fisket kommer att ske. Det finns dessutom risk för att utrustningen kommer att dra till sig fisken från närliggande vattensystem också och därmed hota det framtida fisket i trakten.
Då kommer frågan "Vad kommer du själva fiska med då?"
Som svar visar man upp sitt pimpelspö med den oansenliga lilla svarta myshkan och beklagande säger att man inte kom på något bättre och att "man tager vad man haver" osv. Därefter bedyrar man åter den andras val av utrustning och ler brett.
Då är det klippt.
Efter en liten stund börjar människan i fråga veva in tunnare lina på spöet och desperat leta efter små myshkor i sina askar.
Rätt roligt faktiskt.
Resandet börjades i ren snöstorm, men sedan började vädret bli lugnare och snöandet upphörde. Från fönstret på husbilen såg vi orrar sittande uppe i träden lite här och var. Ganska mycket fågel faktiskt.
Typiskt.
Väl framme i Ankarsund fick jag höra av fiskekortsförsäljaren att fisket hade inte varit bra på sistone. Rödingen hade varit som bortblåst. Några fina sikar hade dock fått syna isen uppifrån.
Det är ju alltid nåt.
På isen satt ett par pimplare. Det enda de hade lyckats få upp var en sik på halvkilot. Det var i stort sett det enda som hade hänt på hela morgonen.
Vi borrade upp varsitt hål i en cirkel med ett mäskhål i mitten.
Jag började att portionera ut lockmäsken både i form av snabbtsjunkande bollar och i lite mer löst form för att få mäsklukten att sprida sig snabbare. Första halvtimmen var helt död. Jag provade pimpla med hemmagjorda sega fiskpellets som agn.
Nä - det ville fisken inte ha.
Efter att jag bytte till maggots kom de första försiktiga nappen. De flesta sikar som vi fick var rätt små - någon var dock lite finare. De största sikarna vägde kring kilot.
Det som talades på filmen kan i korthet översättas som ironiska kommentarer från jaktkompisarna i form av "Vad ovanligt - fick Lasse en sik igen?"
Detta kommer sig nog av från att jag hade lite bättre flyt på fisket. Fördel av hemmaplan möjligtvis?
Vi kom på ett bra sätt att ta hand om fisken på isen. Problemet med vinterfiske är att fisken blir djupfryst redan direkt efter fångsten. Det är faktiskt inte bra för kvalitén. Vi la fisken i en kraftig plastpåse med lite vatten i och samlade snö runt påsen som isolering. Det fungerade faktiskt riktigt bra och fisken hann aldrig frysa till.
Jag felkrokade flera rätt tunga fiskar. Förmodligen sikar. Varför det blev så många felkrokningar berodde på att jag hade en liten blyhagel som extra vikt 2 dm ovanför den lilla myshkan. Siken har någon konstig förkärlek till blyhagel. Jag tycker att man alltid får fler hugg på blysänket än på myshkan. Vid mothugget drar man ofta fast myshkan i buken på fisken. Är fisken stor så får man sällan upp den. Och jag vill nästan hellre tappa en felkrokad fisk än att få upp den. Det känns inte rätt helt enkelt.
På något sätt tror jag att siken uppfattar en krok som farlig. För om man monterar fast en krok på haglet slutar fisken att nappa på den.
Jag tror att de är faktiskt lite smarta.
Men jag litar på min envishet. Den kommer en vacker dag leda till att jag knäcker koden och lurar dem på riktigt. Ett tag i varje fall. Tills de lär sig att genomskåda bedrägeriet och kapprustningen kommer igång på nytt.
Dagen kan summeras med att vi fick en tjugotal sikar samt ett gäng rödingar som inte var större än 15 cm.
Så fisket var nog inte riktigt på topp.
Nästa morgon sadlade vi om till toppjakt. Jag och tiken for mot några myrholmar där det brukar finnas tjäder och resten av gänget for mot området där de fick sina tjädrar dagarna innan.
Jag åkte efter ett gammalt skoterspår och färden gick ganska bra. Vädret var helt perfekt för toppjakt. Mulet med ganska svag vind.
Efter ungefär en halvtimmes skidfärd hörde jag plötsligt hur hunden började skälla. Jag har faktiskt lärt mig att höra på hennes tonläge och skallets täthet vad det är hon skäller på.
Den här gången var det tydligt orrar hon skällde på. Det hör man på att hon skäller med lite mer dämpad röst och skallen kommer i serier. Jag började åka mot skallet, men innan jag kom till något skottläge lättade fåglarna och försvann iväg.
Förbannat!
Väl framme vid det området som jag hade avsett för dagens övningar vek jag bort från skoterspåret och sjönk ner till knäna i snön!?!
Den nya snön som hade kommit hade på något sätt luckrat upp den gamla lite hårdare snön och gjort att snön tappade all bärighet.
Skidåkningen tappade lite av sin förtjusning. Tiken hade det inte så lätt heller. Men den kämpade sig iväg mot myrholmarna och bara efter en liten stund hördes det ett ivrigt skall därifrån.
Hon fick upp en tjäder.
Tjädern flög nog iväg en bit och jag hörde plötsligt hur de ivriga skallen byttes om till hjärtskärande ylanden då hunden förstod att den inte orkade kämpa sig fram i snön dit tjädern försvann.
Stackars hon.
Vi brottades med det dåliga föret ett litet tag till, men till slut var det bara erkänna sig besegrad och vända hemåt. På vägen tillbaka till stugan var jag så slut att jag fick vila två gånger på de sista hundra metrarna.
Krafterna var helt enkelt slut.
Jaktkompisarna hade också gett upp ganska snabbt och förståndigt nog slagit på bastun i väntan på att jag skulle komma tillbaka.
Riktigt smart.
De hade faktiskt lyckats skjuta ett par orrar till så dagen var nog ändå rätt lyckad trots allt.
På grund av föret avbröt vi toppjakten för den här gången. Det kändes lite meningslöst att fortsätta.
Resultatet på årets toppjakt.
100129 Lasse
