Ryggfärgen på en wobbler
Hemskt länge sedan vid Tanaälven kom min far och jag på att det är ryggfärgen på en wobbler som bestämmer om man får laxen att hugga på den. Jo - förutom storleken, gången samt en miljon andra faktorer.
Men ändå fanns det någonting i det det där med ryggfärgen.
Den bästa färgen var den som var så lik botten så att ryggen var svår att upptäcka. Och det skilde sig från en fiskesträcka till en annan.
Men hur och när kan en fisk se ryggen på en wobbler?
Fisken ser ju bäst uppåt och rakt fram. De har ju inte riktigt en hals och nacke som en människa och kan inte som vi kika nedåt. Och då våra wobblers gick högt i vattnet kändes det ologiskt att laxen skulle först simma ovanför wobblern för att kolla färgen påi ryggen på den för att sedan attackera den bakifrån eller snett underifrån som firrarna oftast gör.
Men faktumet återstod. Ryggfärgen var viktig i en bra laxwobbler.
Och det var inte så att färgen skulle synas väl. För då borde väl fluo-orange rygg med svarta ränder vara en riktig killer.
Inte alls. Vi fick för oss att det var hellre så att fisken inte riktigt kunde se wobblern ordentligt och därför var tvungen att bli närgången med den och i avsaknad av händer kände den efter den märkliga träbiten med tänderna.
Skulle det kunna vara så att färgen från botten speglas ifrån vattenytan och det fanns mycket av ljus i bottenfärgens våglängd som gör att wobblern i samma nyans syns bättre?
Kanske.
Samma sak verkar gälla för havsöringswobblers. Det är många som har varit fundersamma på färgen Spöket som har en silverfärgad rygg. "Har du verkligen fått havsöring på en sådan där?" brukar det låta.
Jag har börjat ställa en motfråga: "Har du provat att fiska då det blir dimma på havet? Du borde kanske försöka någon gång ..."
Nåväl - det är inte bara i dimman den fungerar utan också då himlen är täckt med ljusa moln. Ungefär i samma nyans som ryggen på Spöket.
Och då är vi åter där med ryggfärgen på en wobbler. Alltså färgen på ryggen på en wobbler verkar vara styrande. Men i havet verkar det mera vara färgen på himlen som styr hellre än färgen på botten.
Då jag kollade på mina gamla undervattensfilmer häromdagen kom jag på en möjlig förklaring.
Så här var det.
Jag hade filmat fiskdrillning med undervattenskameran fastsatt i djuplodet och riktad uppåt mot båten.
Rakt ovanför kameran kan man se världen ovanför vattenytan genom en rund öppning. Allt man ser genom denna lucka är något förvrängt och snedvridet. Ungefär så som en fisk inte riktigt står där den ser ut att stå då man betraktar den uppifrån vattenytan.
Resten av vattenytan runtom öppningen är som en riktigt fin och blank - spegel.
Alltså - fisken ser nog ryggen på wobblern via "spegeln" som vattenytan utgör.
Denna spegel är säkert inte alltid lika jämn och blank. Mest troligt är den väldigt splittrad då vattenytan krusas av vind och vågor, men fisken drar nog nytta av den i alla fall.
Vid vissa tillfällen är det nog bra att fisken lättare får syn på betet, dvs. att ryggfärgen utgör en skarp kontrast mot det som speglas från vattenytan.
Men definitivt inte alltid.
Kanske inte ens så ofta ...
Lasse
150721
