Fågeljakt/fiske 230824-230903
Resan började kanske inte så bra ...
Vilket skitväder!
Jag hoppades verkligen att vädret skulle vara bättre framme vid jaktområdet. Att bygga upp lägret i regn är inte så kul på det sättet att allt vill gärna bli fuktigt, men egentligen är det inte längre något större problem heller i och med att jag har både kamin och dieselvärmare till hjälp. Dieselvärmaren är säreget effektiv på det sättet att den står utanför själva tältet och blåser in värmen genom en aluminiumslang. Då bildas det övertyck i tältet och om man placerar kläderna och skor framför utblåset så torkas de effektivt.
Jäkligt trevligt faktiskt!
Ifall det är kallt så brukar jag elda i kaminen på kvällen för att sedan köra igång dieselvärmaren för natten.
Hur bra som helst!
På morgonen startade vi jakten genom att gå mot ett stort myrområde med en massa små skogsholmar. Tanken var att jag skulle gå vid skogskanten och försöka få valpen att gå inne i skogen. Fåglarna brukar hemskt ofta slå fast i träden vid kanten och det brukar vara enklare att få ögonen på dem.
Den planen stöp rätt omgående.
Ju närmare den store myren vi kom desto mer vatten det fanns överallt. Den senaste tidens regn hade översvämmat hela området. Det gick bara inte att ta sig fram.
Så - då får vi ta till plan B.
Det var bra annars förutom den lilla detaljen att jag inte hade någon plan B.
Efter ett tags planlöst vandrande kom vi till ett område som låg lite högre upp och det fanns massvis med blåbär på backen.
Sånt brukar vara bra!
Och valpen hittade faktiskt fågel. Hon fick upp minst 2 orrkullar, men hon hade svårt veta var de satt i och med att de slog alltid fast i någon stor gran. Ett par gånger var det närapå att det inte blev något skottläge.
Men nej - det ville helt enkelt inte lossna.
Orrarna är svåra för trädskällare. Och några tjäderkullar lyckades vi inte hitta.
Riktig tjäderskog!
Problemet med riktiga tjäderskogar är bara det att det sällan finns några fågelkullar där. Ensamma stora tuppar och hönor gillar skogar som den på fotot, men de nyblivna fågelmammorna brukar gömma sig i lite värre ställen.
På vägen till lägerplatsen passerade vi ett stort område med contorta. Ni som jagar vet hur sådant skog ser ut. Ett djungel är nog ordet som kommer fram först då man ser en contortaplantering.
Det går att ta sig fram då träden har vuxit sig nog stora, men att jaga fågel där brukar inte vara någon bra idé för det är nästintill omöjligt att kunna smyga sig till någon ståndskall. Eller att överhuvudtaget se något.
Men det är ofta där man hittar tjäderkullarna.
Och så var det nu också. Hunden hann bara in 150 meter i buskaget och redan då fick höra en massa vingslag och kacklande.
En tjäderkull!
Och gick det bra att få skjuta nåt?
Nä.
Kull nummer 2 och 3 gav lika bra resultat. Det var helt enkelt omöjligt att kunna se något.
För att inte själv skrämma fåglarna smög jag till slut som en indian i skogen. Sakta och tyst. Jag försökte undvika att trampa på grenarna och stod bara stilla i långa perioder.
Plötsligt fick hunden upp 3-4 fåglar alldeles i närheten och jag fick se och höra en tjäderhöna slå fast i träden bara ca 25 meter bort. Inte så att jag såg exakt vilket träd den satte sig i utan hellre fick jag en skymt av en fågeln i djunglet följt av vingslag då den slog stopp i maskin.
Och Pixie började skälla just på den fågeln.
Jag lyckades skaka av mig ryggsäcken och dölja ansiktet med camoduken. Och började ömsom åla och ömsom krypa mot ståndskallet.
Det kändes rent av hopplöst.
Till slut så befann jag mig bara ett femtontal meter från hunden och kunde se vartåt den pekade med nosen.
Men inte kunde jag se något för alla grenarna.
Det hela tog sin tid och Pixie bestämde sig att springa tillbaka dit där den fick upp fåglarna. Typiskt beteende för en hundvalp.
Jag stannade kvar och försökte kika igenom träden med hjälp av kikarsiktet utan att få se något.
Till slut kom hunden tillbaka och fortsatte skallet.
Jag ålade några meter åt sidan för att få se det hela från en annan vinkel och fick ögonen på tjäderhönan!
Ca 2 sekunder senare fick jag iväg en hagelsvärm.
Valpen var faktiskt framme vid fågeln nästan innan den damp ner i backen. Och attackerade fågeln som en hungrig katt.
Så djävla lyckat!
Vi var rätt nöjda bägge två!
På kvällen behövdes de inte några godnatssagor eller vaggvisor.
Efter middagen såg det ut på det här viset i tältet.
Då man jagar med unghund så tycker jag att 2 dagars jakt är nog och bör följas av minst en vilodag. Och vädret skulle också slå om till det sämre så hyrde jag in mig i en stuga och inväntade Ulla och Pekka som skulle komma för fågeljakt ända från Oulu i Finland.
Då busvädret hade passerat slog vi upp lägret vid Hemligjaure
Längst fram syns "tarpen" som vi spände upp mellan 2 träd. Det fick tjänstegöra som kök/vardagsrum där vi både lagade mat och käkade. Väldigt praktiskt!
Jakten planerade vi så att vi hoppade i båten och jag lämnade Pekka med sina hundar på något lämpligt ställe och for själva vidare lite längre bort så att vi skulle inte störa varandras jakt.
Tyvärr så resulterade jakten inte annat än ett flertal "stolpe-ut" händelser oavsett hur fina planer vi smidde på kvällarna.
Fisket däremot var klart bättre!
De största harrana vi fick vägde en bra bit över kilot. Och de högg som vanligt klart bäst på blå/röd Lotto-spinnare. Återigen var det varianten med silversked som fiskarna gillade bäst.
Det som var lite intressant med själva fisket var att det gick inte att hitta en fisk på de sedvanliga ställen.
Helt tomt.
Det tycker jag om - Utmaning!
Jaha - hur ska man resonera nu?
Harrarna i sjön brukar hålla till vid storsteniga undervattensgrund där det är ett par - 3 meter djupt. Och där var inte fisken nu.
En naturlig tanke är att fisken går djupare då hösten kommer. Vid lövfällningen brukar man hitta alla fiskar i sjön packade i någon djupgrop.
Men det var inte tid för det riktigt än.
Kanske går de riktigt grunt istället?
Öhh - jo. Det gjorde de!
Vi fick faktiskt riktigt mycket fisk, men behöll bara några få matfiskar
Den 3/9 var det dags att plocka ned lägret och styra bilen hemåt. Och jag min vana trogen kunde inte låta bli att gå en sista sväng i skogen.
Alla känner ju till "Det Sista Kastet" syndromet.
Jag for in i det värsta sly/contorta - djunglet som jag kunde hitta. Och hunden fick upp flera fåglar som inte vågade sitta kvar och lyssna på skallet.
Precis som det hade varit hela veckan.
Plötsligt kom jag till kanten av contortaplanteringen och fick se en skogsholme med stora tallar och granar. Och nästan med en gång fick jag höra riktigt tunga vingslag och ljudet av en stooor fågel som slog fast.
Och den satt kvar och lyssnade på valpen. Man hör faktiskt på hundskallet ifall hunden ser fågeln. Då låter skallet mer tätt, säkert och det blir inga pauser i skällandet.
Så var det nu!
Alltså hunden hade full koll på fågeln!
Jag tänkte att jag ska börja med att försöka komma till ett läge där jag kunde se hunden. Då blir det lättare att börja spana efter fågeln.
I och med att skallet kom från ganska långt håll så skyndade jag mig över myren för att komma till kanten av skogsholmen för att börja ansmygningen.
FEEEEL!!!
Jag hann bara gå en bit för att se en stor tjädertupp lätta från en tall där den satt helt synligt på en gren bara 100 meter bort.
Varför jag missuppfattade avståndet till hunden så grovt var att inne i skogsholmen låg det en djup grop, förmodligen en tjärn som blivit till en myrplätt, och det var där hunden stod och skällde.
Jag gav mig själv inte beröm direkt ...
¤%#¤%&¤¤"!¤%%&!!!
231102 lasse
