Slu-fiske
Jörgen och jag fick ett trevligt uppdrag. Det behövde märkas ett tjugotal abborrar och gäddor med sändare för Öreälvsprojektet.
Sånt tackar man inte nej till!
Att vi skulle ganska enkelt kunna få ihop ett gäng gäddor trodde jag inte skulle vara så svårt. Gäddorna har ju tendens att gå längst in i vikarna på hösten. Jag har fått för mig att de är mer köldtåliga än småfisken. Så då temperaturen i vattnet faller tillräckligt lågt så blir småfirrarna köldstela och då får gäddan lätt att tanka sig fet inför vintern.
En bra teori.
Det kan rent av stämma någorlunda...
Men jag var lite mer bekymrad över kravet av ett tjugotal abborrar som fick inte vara för små därför att de skulle kunna inrymma en sändare i bukhålan och ändå få plats med lite mat också. Alltså det skulle behövas rejäla abborrar på mer än 4 hg i kroppshydda.
Det trodde jag skulle kunna bli ganska svårt. inte omöjligt, men svårt.
Och fick jag rätt?
Inte alls. Eller - kanske delvis.
Alltså - så här blev det.
Vädret under de första dagarna skulle vara blåsigt och kallt. Så då ska man ju förstås börja med gäddfisket och hoppas på att det skulle bli lite finare väder som skulle göra abborrarna mer sugna på jiggar.
Vi undersökte vik efter vik systematiskt för att kunna hitta hungriga gäddor. Alltså nog fanns det gäddor, men de var nästan omöjliga att lura till hugg. De var och stötte på beten, följde efter tveksamt och var på det där sura humöret som en själv är före den första kaffekoppen på morgonen.
Genom att gå ner i storleken på betet så fick jag till slut en liten gäddsnipa att hugga.
Det gick så att säga "ganska tungt".
Så vi sökte vidare.
Just vid ingången till en större vik fick jag ett bra hugg på en wobbler.
Äntligen en hungrig gädda!
Men fisken knyckte med huvudet och var riktigt ettrig? Rusade iväg och stångade?
Öring?
Nä - inte alls. Det var en abborre på dryga kilot! Det hade jag inte riktigt väntat mig.
Efter ett tag förstod jag att det stod ett helt gäng med riktigt stora abborrar i sundet. Förmodligen lurpassade de småfisken som simmade ut och in mellan havet och viken innanför.
Den största av abborrarna tror jag låg på ca 1,2-1,3 kg.
Så huvudregeln för fisket blev bekräftad ytterligare en gång: Fisket blir aldrig som man tänkt sig.
Den här gången stämde den regeln på ett positivt sätt. Sånt händer också.
Men vi hade riktigt roligt fiske där.
Vi undersökte viken innanför i förhoppning om att hitta gäddor där, men gäddfisket fortsatte följa melodin från de andra vikarna. Det gick inte att få fanskapen att hugga på nåt.
Förrän dag 2.
Genom att fortsätta söka oss vidare kom vi förstås in i en vik där det stod hungriga gäddor kors och tvärs. Och de formligen kastade sig över en jerk. Jäklar vad de var på hugget!
Det fina med dem var också att de inte var för stora utan precis lämpliga i vårt syfte - typ 1-3 kg. Lätta och hantera och fick bra med plats i transportbaljan och senare också i sumparna där de skulle få en sändare inmonterad.
En "sumparbetare"!
En gädda som håller på att bli en lycklig ägare av en sändare!
Så som helhet kunde vi utföra vårt uppdrag riktigt bra. Jag är fortfarande lite förvånad då jag skriver det här nu rätt så länge efteråt. Att man lyckas få fisk brukar ju hända emellanåt. Rent av ganska ofta.
Men att lyckas få fisk på beställning låter för mig som något som ska misslyckas. Och dessutom misslyckas på ett så miserabelt sätt som inte ens går att räkna ut i förväg. Eller än värre.
Och vi lyckades få mer och större fisk än det som var kravet. Utan att det tog speciellt mycket tid.
Hmm?
I Finland skulle man säga: Det här bådar inte gott! Nu är det något djävulskap på gång ...
230210 lasse
