Inlandet 220710-17
fortsättning del 4
Efter försöket med harrfisket hade jag planerat lite öringsfiske i kraftverkskanalerna vid Umeälven. Då vi kom till bron över Umeälven i Storuman fick jag revidera planerna rätt kraftigt. I och med att det hade regnat så mycket så var vattenståndet så högt att strandbuskagen låg under ytan. Sådant brukar förstöra fisket totalt. I Storuman försökte jag tänka på ett bra alternativ till öringsfisket med hjälp av en jättemugg med kaffe.
Hmm.
Just det - Hemligjaure! Eller en utav dem - alla... Den sjön hittade jag ett par år sedan. Det finns egentligen bara abborre, sik och röding i sjön. Rätt fin snittvikt också. Problemet var bara att vi hade inget att agna långedrag med och fiskeaffären i Storuman var redan stängd.
Jaha?
Jag visste att jag hade bekanta som fiskade vid Sandsjön så vi chansade på att åka dit och försöka tigga oss en burk metmask.
Vi vick inte bara en maskburk utan också en trevlig fiskesnack med några fler koppar kaffe.
Några timmar senare höll vi på med att bygga upp tältlägret igen.
Lägermat!
Alltså - den kulinariska höjdpunkten från Finland - Tikkukiisseli! Man "lagar" rätten genom att steka bitar av sidfläsk och korvar på en stekpanna. Sedan jagar man bitarna med en träpinne med en brödbit på och försöker spetsa dem. Lite som en fondue.
Jag brukar skämta om anrättningen och dess effekter på hälsan genom att uttrycka saken så här: Tack vare den här maträtten kan de finska männen uppnå den högaktningsfulla åldern på hela 50 år!
Det kan ligga en korn av sanning i det där påståendet ... tyvärr. Men fan så gott det smakar!
Fisket då?
Jo-vad ska man säga. Fisket i Hemligjaure är lite speciellt.
Om man uttrycker det försiktigt.
Spinnaren på fotot ovan är det betet som fungerar bäst. Alltså en liten Mira-spinnare och långedrag. På Mira exakt och endast i den färgen som finns på fotot agnad med en pytteliten bit av metmask.
Jo-jag vet att de flesta tänker på att det bör att gå få fisken på något annat också typ flugor, pirk, mete, mormyska eller en annan spinnare.
Det mystiska är att jag har testat och testat. Och testat. Men icke!
Och dessutom ska man fiska på ett väldigt besynnerligt sätt. Alltså fisken brukar stå i en stor djupgrop i en annars ganska grund sjö. Bottendjupet där fisken står brukar vara 14-15 meter och fisken står 2-3 meter ovanför botten. Det sättet jag får fisken att hugga är att låta en Mira-spinnare dala ned till botten för att sedan veva upp den extremt sakta (saaaaaaaktaaaa). Och rörelsen ska vara jämn utan några som helst darrningar, pauser och skakningar. Rörs spötoppen det minsta medan man vevar så ratar fisken betet.
Riktigt, riktigt märkligt.
Då jag hittade fisken så tog det inte speciellt länge innan jag fick den första siken. Och den andra. Och den tredje.
Och det var rätt fina klunsar till sikar!
Samtidigt höll jag öga på Veli och hur han fiskade. Veli samlar på gamla Abu fiskegrejor och gillar att fiska med dem av rent nostalgiska skäl. Nog var de fina rullar och spön Abu gjorde förr i tiden, men moderna doningar är lite nättare och känsligare. Till slut så förstod jag att Veli kommer inte att kunna få betet att gå på rätt sätt för hans rulle tog in linan för snabbt och spöet var för lång och rörde sig därför för oroligt.
Jo - jag vet. Jag är lite autistisk. Men vissa gånger måste man få det hela fungera med en väldig precision. Annars blir det ingen fisk.
Efter en massiv övertalning fick jag Veli ta ett ut av mina spön och bara efter en lite stund såg det bättre ut.
Fisket men långedrag fungerar som på andra vatten. Släpettan och maskagnad röd Spin&glo är väl ungefär så standard för röding man kan komma.
Fisken var kanske inte på det stora hugget, men med lite envishet så höll vi oss i matfisk.
Och kanske också lite mer än så ...
Väl hemma igen så kunde vi faktiskt bjuda frugan med rödingtournedos med rödvinsås.
Det är grejer!
221212 lasse
