Fiskeblogg 210822-29 del 2
Nobs på jobbet!
Inför fågeljaktspremiären hade jag tänkt att hitta några tjäderkullar för att underlätta jobbet för gästernas unghundar.
Det ska väl inte vara så svårt?
Nej. Det är inte alls svårt. I alla fall inte ända tills man verkligen försöker hitta dem i skogen.
Då kan det plötsligt visa sig vara i stort sett omöjligt.
Jag brukar lägga upp stategin så att jag testar helt olika miljöer och skogstyper och höjdkurvor.
Till slut så brukar man hamna på ett område som skogspippin föredrar just för tillfället. Men förutsättningen för att lyckas att komma rätt är att man använder sina jaktkängor med stor flitighet.
Jag har inga problem med sådant.
Rätt omedelbart kunde jag konstatera att det finns väldigt mycket tallar lite varstans i området där tjädrarna hade betat.
Här har tjädern suttit i lååånga stunder och byggt upp kroppshyddan
Kring vissa myrar var vatenda tall rätt tunna i toppen med massor av tjäderspillning nedanför
Stjärtfjäder av en tjädertupp
Men jag hittade inga fåglar!
Jag hittade tjäderfjädrar och gamla rugg-gropar. Men fick inte upp en enda fågel hur fina skogar jag än gick igenom.
Ok. Då har fåglarna samlat sig i granskogar där det finns blåbär. Jag hittade fina täta granskogar med massor av blåbär.
Men inga fåglar.
Genom att följa en mindre å så fick jag äntligen höra vingslag av både tjädertuppar och hönor.
Men jag blev inte så mycket gladare för det.
Varför det?!
Det jag hittade var ensamma gamla fåglar. Och kombinationen av oerfaren unghund och en erfaren gammal tjäderjävel brukar inte resultera i några skottlägen. Istället får man bara höra ett par skall följd av tunga vingslag med riktning mot horisonten ...
Ungfåglar är det som man ska hitta för att lyckas.
Men nu hade jag i alla fall förstått att tillgång till vatten är nyckeln till att hitta fågel.
Då bör det hela bli enkelt.
Eller?
Nä inte direkt.
Jag tror tyvärr att sommaren hade varit så torr att fågelungarna hade helt enkelt dött av torkan. Kanske hade samma sak hänt med sorkarna. Och då jagar rovfåglarna/djuren det enda som fanns kvar att jaga på - dvs. vuxna skogsfåglar. Och nu var de mäkta stressade och drog igång turbon direkt då de blev skrämda av något.
På "väg" till fågeljakt!
Dagarna gick, men trots ihärdiga försök och lååånga promenader blev det inga ståndskall. Vi hittade enstaka fåglar, men de vägrade sitta kvar och lyssna på hunden.
Men sedan fick jag flyt i det hela!
På en låg kulle med höga tallar lyckades hunden skrämma lös en stor tjädertupp.
Och den slog fast på knappa 100 meters avstånd i en tall helt synlig för mig!
LÄÄÄGE!!!!
Jag la mig ner och krånglade av ryggsäcken och la den som stöd för kombin. Utan att tjädern visste om mig!
Och på hundra meter kommer jag inte att bomma på en tjäder. Aldrig i helv ...
Jag låg och tittade på tjädern genom kikarsiktet. Och tjädern tittade nyfiket på unghunden som sprang runt klungan av träd där tjädern satt upp i.
Hunden gav ifrån sig några skall lite här och var den kände tjäderlukt, men kunde inte lokalisera fågeln.
Och skjuta ner fågeln då hade inte varit smart. Hunden ska inte få en belöning i form av en nedfallande tjäder ifall den inte skäller på fågeln. Det som kan hända då är att man tar fram en hund som springer runt och gläfser mot olika trädtoppar på måfå och hoppas på att ramlar ned fåglar.
Icke bra alls.
Hur mycket jag än ville trycka iväg ett skott så kunde jag inte göra det. Så jag låg kvar och väntade att hunden skulle upptäcka fågeln och ge ens ett endaste djävla skall i rätt riktning. För då skulle det smälla direkt.
Till slut gav hunden upp och kom tillbaka till mig och försökte lista ut vad i tusan jag gjorde nere liggandes på backen.
Jag kanske ville leka med honom?
Hundjävel ...
Till slut insåg jag att hunden inte skulle hitta fågeln utan mitt hjälp. Sakta började jag närma mig tjädern i förhoppning att den skulle röra sig eller rent av börja skära näbb åt hunden och avslöja sig på det sättet.
Nä.
Den satt blixtstilla i sitt träd.
Till slut var jag så nära att jag kunde fått ner fågeln med ett hagelskott.
Och hunden höll bara öga på mig och försökte fundera ut varför gubbjäveln rör sig så märklig och spanar uppåt.
"#¤%%¤#%&//%¤888`?!
Till slut flög fågeln iväg och tog med sig mina förhoppningar bakom horisonten.
Då var jag inte glad.
Nästa morgon var jag på samma område igen.
Då jag släppte lös hunden vid bilen så stack den iväg med bra fart och bara sekunderna efter hördes det vingslag och kacklande från alla håll.
Orrar i tätskog.
Ett par gånger blev det ett fast ståndskall för ett par minuter, men sedan blev fågeln nervös och flög iväg en bit.
Utan att jag fick en minsta chans att komma till skotthåll.
Efter 30 minuter gav jag upp och drog bort hunden från området.
En liten promenad senare kom jag till kanten av en glänta med högt gräs och enbuskar. Ett riktigt orrställe.
Och då hunden kom till motsatta sidan av gläntan flög det upp ett helt gäng orrar. Och nu flög de inte långt utan slog fast på bara dryga 50 meter ifrån mig.
Och det blev ett fast ståndskall!
Då jag smög mot ståndskallet skrämde jag lös flera järpar. Men orrarna satt kvar i trädet.
Till slut kunde jag se hunden tydligt. Genom att se genom kikarsiktet i den riktning den pekade med nosen fick jag se konturerna av en fågel bland grenarna i den höga och breda granen.
Jag behövde inte se mer utan skickade iväg en hagelsvärm omedelbums. Och fick se hur fågeln ramlade ner i backen.
Äntligen fick jag skjuta en fågel åt hundrackarn!!!
Men säg den lycka som varar ...
Då jag kom fram så tuggade hunden på järpen som råkade sitta i samma träd som orrarna hunden skällde på.
Fast å andra sidan blev det hela ändå inte helt fel. Men inte helt rätt heller.
Men enligt Pekka räckte det hela för att skåla med en wirre efter jakten.
Jag höll med.
I år verkar inte skogsfåglarna inte ha lyckats med föryngring överallt. Jag skyller på torkan och den ovanligt varma sommaren.
Så var det i alla fall där vi jagade.
Foto från vårt läger. Ett fint ställe!
210915 lasse
