Bergviken 9-12/8

Högst upp i Bergviken/Ljusnan hittade jag en hyfsad båtramp på västra sidan om vattendraget några hundra meter nedanför Landafors kraftverket.
En bra ramp.
Därifrån var det inte speciellt långt att åka till Kungsholmen där vi hyrt in oss. Mysigt ställe!

Hotellet ligger på en liten ö och är omgärdad med brygga runt om (nästan). Jag kunde knuta fast båten i bryggan precis nedanför vårt rum och hade ett 2-vägs uttag i bryggräcket som jag fick ström ifrån för att ladda batterierna till ekolodet och elmotorn.
Väldigt enkelt och praktiskt. Jag slapp konka med batterierna fram och tillbaka samt kunde ha kvar fiskegrejorna i båten.

Och det var tydligen ett rätt bra göställe rakt utanför hotellet. Det stämde nog ganska bra för bara efter 5 minuters trolling fick vi på första gösen ungefär 150 meter från vårt rum.
Sådant är faktiskt lite ovanligt!

De här är lite svåra att undvika då man fiskar gös.

Efter första kvällens fiske började jag ana oråd.
Det syntes rätt mycket fisk på lodet, men de lite större ekon låg mest just ovanför språngskiktet på 12 meters djup.
Det är inget gott tecken.
Mot skymningen brukar gösarna stiga upp mot ytan för att jaga småfisk. Men nu såg jag inga tecken för sådant beteende. Varken i spöna eller i ekolodet.
Om man bortser några smågösar som behagada nappa på ytligt fiskade wobblers.

På förmiddagen gjorde vi ett nytt trollingförsök. Den här gången med djupparavaner.
Det gav några smågösar. Med hjälp av djupparavaner gick wobblers ner till ca 6 meter.
Av resultat av bedöma så behövde vi få beten att gå ändå djupare.

Nästa dag provade vi trolla med hjälp av päronsänken som vi öglade fast i linan med gummisnodd. Avståndet mellan sänket och wobblern var 6 meter och vi använde totalt 30 meters släplinelängd. Genom att testa olika stora sänken och kolla att i vilka djup de började ta i botten så kunde vi börja få hum om hur det hela fungerade.
Man blir faktiskt lite överraskad hur lite olika sänken påverkar djupgåendet. Vi trollade i 3km/h och hade 0,45 mm huvudlina. Ett 50 grams blysänke fick betet ner till ca 4 meter, 100gr till 6 meter och 150gr tog betet ungefär ner till 8 meter.

Alltså linan utvecklar rätt häftig lyftkraft. Ordentligt kraftig faktiskt.

Men fisket blir faktiskt lite komplicerat med så stora sänken på linan. Om man svänger för snävt så går beten på innerkurvan rätt ner i djupet och har man otur så blir de kvar där också bland stenar och annat skrot.

I Bergviken har man flottat timmer förut ...

Nåväl - att få ner beten till 8 meter hjälpte till lite. Det blev några fler smågösar, men långtifrån det resultatet som jag önskade. Dvs många och stora gösar.

Sista dagen gav jag upp och plockade fram prylar för vertikalfisket.
Då var det definitivt lättare att få ner beten till fisken. Nu var problemet istället att vinden hade tilltagit och fick båten att drifta väl fort.
Men vi fisk några gösar, abborrar och gäddor på jiggar också.
Fast inga större gösar ...

På morgonen innan vi skulle fara hem så smög jag ut redan vid 03.00.
En fin dimmig och vindstilla morgon!

En råbock på simtur!

Jag for runt på sjön och testade fisket lite här och var.
Det var trögt.

Till slut så kom jag på att börja testa mindre djupgropar i grundområden. Tanken var att gösarna kanske tryckte och surade där.
Jo - där var de.

Då jag stod still med båten och jiggade så lyckades jag få några håglösa nafs, men då jag ställde varvtalet på elmotorn så att båten gled framåt i 0,7 km/h och lät jiggen glida precis ovanför botten och gjorde väldigt små lockryck emellanåt - då vaknade gösarna till.

Lite finare gös!

Firrarna var inte speciellt stora nu heller, men den största var nog ändå på ca 2 kg.
En klart godkänd matfisk.

Mest gös hittade jag utanför sydspetsen av Ramön. Och den betesfärgen som gav mest hugg (både wobblers och jiggar) var pärlmorvitt buk och sidor i kombination med mossgrön/olivgrön rygg.

En lustig betraktelse från resan var att i stort sett alla gösar satt i kroken närmast huvudet på betet. Min teori är att i deras taktik hör till att de försöker skada sina byten genom att bita dem i närheten av huvudet och slukar dem först när de är försvagade eller döende. Gösens tandgarnityr skvallrar om samma sak.
Kluriga rackare!

200813 lasse



Tillbaka