Intressant fenomen!
Wobblers som blir misslyckade i lackning, eller på nåt av de andra tusen olika sätt de kan bli osäljbara på, brukar jag experimentera friskt med.
Alltså testa olika placeringar och olika sorters nosskedar.
Och mycket annat.
Vissa av dem blir riktigt vassa.
Men nu har jag ett nytt test på gång (som kommer att förändra hela öringstrollingen - heh heh). Och inför testet plockade jag fram lite gamla testobjekt för att pröva en ny modifikation.
Av rent lättja lagade jag bitmärken med rött färg och klarlack.
Det som är lite intressant är var bitmärken hamnar för det mesta.
Frågan varför jag inte har en krok längs bak på wobblers har jag fått rätt många gånger nu. Som svar kan jag hålla en halvtimmes föreläsning om mina tankar om de rätta simrörelserna, viktfördelningen, tyngden av wobblern och var på wobblers öringarna hugger.
Istället borde jag kanske ha wobblers på fotot med mig i fickan ...
Att ha ytterligare en krok längs bak i stjärten på wobblers skulle nog eventuellt kroka fisken i bröstfenan.
Men inte i munnen.
Innan någon påpekar den mest uppenbara lösningen dvs att jag borde flytta kroköglan ända till bakom nosskeden - så kan jag svara "varit där - testat det".
Nä - det funkar inte. Och här börjar min tystnadsplikt att gälla.
Jag har testat att sätta fast kroken bara med en fjäderring och provat det hela i en gäddeldorado.
9 av 10 gäddor slog, skakade eller hoppade sig lös från kroken. Dessutom vred de sönder endera fjäderringen eller kroken.
Vid samma test provade jag tacklet med lekande och gäddorna kom snällt upp utan att vrida sönder nåt. Typ allihopa.
Så vi går inte dit.
Men fotot talar för att jag är på rätt spår som kortar ned kroktacklet.
Så - än så länge är den ultimata öringswobblern inte uppfunnen, men jag närmar mig målet med korta steg.
Ibland framåt och ibland bakåt. Men målet klart och tydligt mitt i siktet.
200723 lasse
