Kombitur 25-31/8
Oavsett hur jag rörde mig fick jag inte någon bra skottläge på tjäderhönan Trulli skällde på. Hunden fick upp en hel tjäderkull bredvid en myr och skogen där fåglarna satt uppe var inte fin. Sly, ris, små bäckar och vattenpölar och högt gräs. Mitt "smygande" mot ståndskallet måste ha liknat en skenande hjord med elefanter.
Men där stod jag ca 60 meter från fårn pippin som nyfiket betraktade mig med en sträckt hals.
Jaha.
Ifall jag tänkt att kunna fälla den fågeln åt hunden ska det ske här och nu.
Jag försökte att få stöd från trädstammar och grenar, men hittade jag stöd så såg jag inte fågeln. Då jag gick ner för att hämta stöd från backen såg jag bara sly och gräs.
Det enda som kvarstod var att försöka skjuta stående utan stöd.
Gick det bra?
Nä.
&%¤¤%##"#¤¤%&¤¤#!!
Det värsta var att jag fick in en dålig träff och fågeln flaxade iväg och försvann.
Ingen bra start på jakten.
En halvtimme senare fick hunden upp en vuxen orrtupp som slog fast i en tall bara hundra meter ifrån mig. Jag väntade tills hunden hade lokaliserat fågeln och fått igång ståndskallet innan jag tordes röra på mig för att hitta skottläge. Efter 5 minuter sökte jag fortfarande efter ett lämpligt ställe bland de mossbevuxna stenbumlingarna som täckte hela området.
I %¤%%#¤#¤%! hittade jag någonstans att skjuta ifrån.
Slutligen fick orrtuppen nog och försvann ...
Det här går inte bra.
Jag visste att jag hade inte så mycket tid på mig för att skjuta en fågel åt hunden. Hunden är förstås hemskt ivrig på att jaga och erfarenhet finns där, men konditionen var inte mycket att hurra för. Hon hade haft en jobbig sommar. Det var inte bara för varmt för att träna hunden med långa cykelturer som jag gjort förut utan hon hade haft det jobbigt på andra sätt också.
Vid en promenadtur under försommaren blev hunden biten i mungipan av en huggorm. Jag såg ormen, men såg aldrig några bitmärken i hunden. Jag hann tänka att vi hade tur som klarat oss, men efter 50 meters promenad lade hunden sig ner på vägen och vägrade att fortsätta.
)((&/%&&%%¤%&&! &%%¤&&//((&#!!
En timme senare var vi hos veterinären ... Första dagarna efter ormbettet var hon i så dåligt skick att jag fick bära ut henne för att hon skulle få uträtta sina behov.
Återhämtningen tog veckor.
Då hon var på bättringsvägen började hon slicka sig i magen. Först lite då och då. Sedan mer konstant.
Och det blev ett nytt veterinärbesök för att få recept för hormonbehandlingen mot skendräktighet. Men det eviga slickandet tog inte slut där. Till slut satte vi en skyddstrut på huvudet på hunden för att hon skulle sluta slicka sig, men då såg vi istället att det rann ut något rödbrunt ur baken på henne.
Och det blev ett nytt veterinärbesök. Veterinären konstaterade att hunden fått livmoderinflammation och behövde bli opererad omgående.
Den gången var vi inte hemma förrän på morgonen.
Så hunden hade inte riktigt bra kondition. Direkt.
Men då hon fick se mig gå iväg med Pekka´s unga norrbottenspets så lät hon inte glad. Om hundar skulle kunna tala så hade jag nog fått höra vilken svikare jag var som lämnade henne i bilen och började jaga med en främmande hund.
Hennes skall liknade en ramsa med hårda svordomar. Ulla och Pekka fick nog hålla händerna för öronen i bilen ...
Från början gick söket lite trögt för nobbsen. Den var nog lite ovan med mig och hela situationen. Tanken var att gå bara korta turer med en hund i taget, men jag ville så gärna få upp en fågel för att hunden skulle tända till lite.
Till slut fick hunden iväg en gammal ensam tjädertupp och följde den ett par hundra meter.
Efter det började söket se bättre ut.
Ett par förflyttningar senare fick jag se hur hunden plötsligt stannade till bara knappa 100 meter ifrån mig. Den stod en bra stund och tittade upp mot en tall och började plötsligt skälla med en jämn och fin stämma.
?
Jag stod kvar och försökte lista ut vad hunden skällde på. Plötsligt fick jag se och höra hur en stor tjädertupp flaxade iväg från tallen hunden skällde mot.
Förbannat!
Att det aldrig vill gå vägen - hann jag tänka - för att sedan få se hur fågeln slog fast i en ännu större tall bara 70 meter ifrån mig. Hunden var framme under trädet några sekunder senare och ståndskallet fortsatte.
LÄGE!!!
Och precis som förut gick det inte att få någon stöd någonstans. Lutade jag mig mot ett träd så täckte grenarna för siktet. Närmast backen var det gräs och sly ivägen. Jag ålade och kröp för att kunna hitta någon lucka i buskaget, men det gick bara inte. Det fanns inga luckor.
Och snacka om att jag ville få skjuta ner fågeln åt gästernas unghund. Då skulle nog hunden verkligen tända för fågeljakt.
Vilket drömläge!
Förutom all sly och ris och gräs ...
Slutligen gav jag upp letandet och satte mig upp och försökte stödja armbågarna mot knät. Då hade jag fri sikt mot fågeln, men det hela kändes minst sagt vingligt. Och avståndet var nog ändå ca 60 meter.
Efter några försök tog jag ett djupt andetag och koncentrerade mig på att fööörsiiiiiktigt trycka ner avtryckaren.
Då skottet small fick jag se hur fågeln rullade ner efter grenarna och damp ner i backen rätt framför hunden.
Att säga att jag blev glad är nog ingen överdrift. Vi blev nog alla glada. Särskilt hunden!
En lyckad jakt!
Dag 2 gav många fågelkontakter, men inga skottchanser på ståndskall. Och då man försöker träna upp en unghund så är det viktigt att bara skjuta fågel som hunden skäller på. Annars är det lätt hänt att hunden missförstår det hela och blir slarvig med fåglarna.
Efter dag två var hundarna tämligen slut. Det hade vi tagit med i beräkningarna. Att jaga flera dagar på rad med ivriga hundar utan kondition är bara dumt. Så istället gick vi över till att fiska abborre.
Strategiskt nog så hade vi byggt upp lägret med husvagn och det obligatoriska tältbastun vid stranden av Klingerselet i Flåsjöån. Och i och med att vi hade med oss en båt så kom abborrjiggandet igång utan dröjsmål.
Klingerselet
By night!
Det var hyfsad bra fiske vid Klingerselet.
Siktet var ställd på abborrar, men ...
Det var svårt att undvika gäddorna. Vissa av gäddorna var rätt stoora ...
Abborrarna var inte så pjåkiga heller.
Pekkas personbästa - 1,65kg!
Det enda egentliga problemet på resan var punkteringarna. Precis före resan hade Pekkas bil börjat blinka med motorvarningslampan. Att åka iväg med en stor husvagn då hade nog inte varit så lyckat. Istället lånade de sonens bil som hade välanvända däck som inte riktigt stoppade för sprängstenarna på skogsbilvägar. Efter den andra punkteringen köpte Pekka en lagningsats och en 12V kompressor för att lättare kunna laga punkteringarna. Och enligt lagen om allts djävlighet blev det inga fler punkteringar efter det.
En väldigt nöjd hund!
Tjäderlår till vickning!
För resten av resan flyttade vi lägret till Volgsjöforsen. I Volgsjön finns det verkligen gott om abborre, men storleken var det lite sämre med.
Den roligaste händelsen var det att Ulla drog på en pigg fisk på öringswobblern. I och med att fisken gjorde snabba och långa rusningar så höll jag det solklart att det var frågan om en fin öring.
Tji fick vi.
Strömgäddorna kan vara överraskande starka.
Jakten vid Risbäck började bra. Efter en timmes promenad fick trulli upp ett par orrkycklingar och den här gången blev skottet lätt. Jag kom till ca 50 meter från ståndskallet och fick ta stöd från en björkstam för skottet.
Orrkycklingen öppnade inte ens vingarna innan den var nere hos hunden.
Något senare fick jag se hur nobbsen åter började skälla mot ett träd. Innan jag ens hann tänka på att börja smyga mot ståndskallet lättade det ett par orrar från trädet. Hunden tog efter och återupptog skallet 150 meter längre bort.
Efter en massa smygande kom jag till ca 30 meter från trädgruppen hunden skällde mot. I mitten stod det en stor gran.
Jag förstod att fågeln satt någonstans i granen. Och då brukar det hela gå åt pipan. För att kunna få syn på en orre i en gran skulle man nog behöva vara utrustad med röntgensyn. Det är ganska hopplöst.
Med hjälp av en kikare synade jag trädet nerifrån och upp. Uppifrån och ner. Flyttade mig och upprepade proceduren. Om och om igen.
Till slut så råkade jag titta ända upp i toppen på granen. Därifrån tittade en tuppkyckling nyfiket tillbaka mot mig.
Fast inte så länge.
Innan den hann ta till vingarna så skickade jag iväg en hagelsvärm. Och hunden blev åter väldigt, väldigt glad!
Duktig hund!
Sedan var det Trullis tur att jaga. Då jag släppte ut henne från bilen försvann hon bara i skogen. Utan att ens titta på mig.
Surkärring!
Det tog nog inte ens en minut innan hon fick upp någonting och började skälla väldigt gällt och snabbt.
Tjädertupp?
Ståndskallet varade ett par minuter för att sedan tystna helt. Ca. 200 meter längre bort kom ståndskallet igång igen.
Tjäderkull?
Tystnad.
Ett nytt ståndskall ytterligare 300 meter bort i en minut.
Tystnad.
Ståndskall ännu längre bort. Lika gällt och ivrigt.
???
Vad i allsin dar gör hundrackaren?
Pekka och jag kom överens att han skulle ta bilen och försöka ställa sig framför drevet och jag skulle gå efter hunden genom skogen. För det hela gick väldigt, väldigt snabbt.
Ganska snart hade jag hunden på 1,5 km avstånd.
Medan jag gick i skogen så på något sätt råkade jag få syn på en tjäder som satt och tryckte längst ut på en gren i en stor tall. Den låg blixtstilla bland grenverket och hoppades nog att jag skulle passera förbi utan att lägga märke på den.
Det blev inte så lyckat - för tjädern.
Då jag la mig ner så hade jag en stubbe att stödja bössan på och avståndet var bara 90 meter.
Vissa gånger har man flyt.
Efter en språngmarsch med en tjäder i ena handen kom jag fram till ståndskallet. Pekka hade redan hunnit kolla trädet hunden skällde mot. Han var säker på att det inte fanns någon fågel där. Det trodde inte jag heller. Jag var helt införstådd att hunden hade följt en mård som hoppat från träd till träd och nu låg mården gömd någonstans högt upp i den jättelika granen.
Genom kikarsiktet kunde jag se att det låg ett fågel eller ekorrbo nära toppen på granen.
Där är den nog!
Jag bad Pekka titta noga vad som händer då jag skjuter ett skott mot boet. Men jag behövde inget hjälp. Efter skottet blev mården fullt synlig och skott nummer två fick den att rasa ner till Trulli.
Trulli i sin favoritsyssla!
Efter den jakten var hundarna rätt spaka.
Nobbsen hade ett lite speciellt sätt att vila ut sig ...
På morgonen dag 3 gick jag en promenad med hundarna bara några hundra meter från lägerplatsen.
Bara efter en knapp timme i skogen kunde jag räkna ihop ett tiotal tjädrar och en stor kull med järpar. Nobbsen hade nog fått en etta om det hade varit frågan om ett jaktprov. Den kunde följa en fågel längre än 300 meter och fick ett förnyat ståndskall där. Därutöver hade den ett helt och bra jobb på en järpe som förlyttade sig ett par gånger.
Så jävla roligt - en ny jakthund!
180915
Lasse
