Vänern dag 4 (161016)
Vinden skulle börja ge med sig under
förmiddagen. Jag började morgonen i lugn och ro. Skrubbade
rent på däcket i en vind som höll på att slita av
kläderna på mig. Drack kaffe i båten och lyssnade hur
vinden skönt ven i spöhällartargan på hyttaket.
Tog en långdusch och jag tror att jag tom hörde hur vinden
ylade i taket på servicebyggnaden i hamnen trots att jag stod och
duschade...
Men så småningom började det hela ge med sig. Och solen tittade fram!
Lite väl snabbt började jag göra "klart skepp" och
då jag vevade in kabeln för landström i kabelvindan
halkade jag på det nyskrubbade framdäcket, som jag nog inte
sköljt av tillräckligt noggrant från
tvättmedelresterna.Ooch gled i vattnet med en
strömsatt kabelvinda i handen.
!
Han som uppfann jordfelsbrytaren borde fått sig ett Nobelpris. En bra grej det där ...
Efter att jag bytt om så kunde jag äntligen starta
fisketuren. Den här gången ville jag kolla läget i ett
annat område där jag fått fina firrar under de
tidigare åren.
Vinden hade tappat andan totalt och det blåste inte mer än
5m/s och jag kunde tom njuta av lite solsken på akterdäck.
Det kändes som att det kunde bli bra fiske. Det är ofta
fisken kommer igång då vädret slår om till det
finare slaget efter än längre period av skitväder.
Men timmarna gick. Och ingen fisk.
Jag for med båten mellan olika gamla bra positioner där jag fått fisk tidigare.
Ingen fisk.
Provade på några nya ställen som såg bra ut på sjökortet.
Nada.
Körde på grunt vatten.
Nä.
For ut på grundtoppar längre ut.
Nix.
Samtidigt kände jag hur vinden höll på att få
friskare färg i ansiktet igen och började pröva sina
lungor.
Och till slut satt jag i båten omgärdat av riktigt fina
vittoppade vågor som var högre än äppelträden
där hemma.
Fy fan.
Det gick någorlunda att surfa iväg med båten i
medvind. Jag kom på att jag hade ju fått fisk i positionen
xxxxxx förut och där skulle jag eventuellt kunna hitta lite
lä.
Och se på fan. Då jag kom in i lite lugnare vatten
hörde jag ett märkligt vinande ljud fån hyttaket.
Fisk!
Då jag greppade spöet så svarade fisken med en rusning på 50 meter!
EN STOOR FISK!
Samtidigt förstod jag att jag hade lite problem. Då jag
började sakta ner farten för att kunna drilla fisken,
så blåstes planarpulkan och linorna från de
kvarvarande 4 spöna in mot båten. Det skulle bli trassel om
jag inte vevade upp linorna på vindsidan först. Som en extra
krydda hade jag ett grund på andra sidan om båten som jag
skulle parkera båten på ifall jag släppte på
gasen för mycket.
Det enda jag kund göra var att ställa ifrån mig
spöet med fisken medan jag vevade upp linor och styrde
båten samtidigt.
Det gick inte bra.
Någonstans där emellan hade fisken lyckats skaka sig lös från kroken.
#¤#¤¤##"#!!&%//)! och "#"#¤¤%==)(?#"!!!
Men det finns faktiskt en ljusglimt som blinkar i det kolsvarta stormiga mörkret.
Jag tror att jag börjar få ett grepp om vad som styr
fisket för tillfället och vad det är jag ska söka
efter.
Kanske. Eller ganska säkert.
Men nu ser det ut så här då jag blickar ut genom vindrutan.
Usch!
Och vinden har återgått till det normala ...
Usch, Usch!
Men det värsta som hänt den här morgonen är det faktum att kaffegrädden tog slut.
Usch, usch och usch!
Inget slut på eländet ...
Var tankar man grädde i Vänern?
161017
Lasse