Luröy skärgård 140528-140604 3
Det händer nog inte så ofta att blåsten uteblir helt på en lång Norgeresa.
Den här gången blev det så.
Efter några dagars harvande lärde vi oss att fisket fungerade ungefär på det här viset.
Vid grunt vatten 6-15 meter gick det fin mattorsk upp till 8 kg som högg som besatta en stund på kvällen. På curlytail-jiggar i fluo-orange. Och bara på dem.
Torsk som jagar!
Vid grundtopparna söder om Sleneset fick vi också torsk. Några av torskarna vägde strax över tio kilo. Men de större torskarna befann sig inte i området. Ville man fiska hälleflundra så höll man sig på flatbottnar mellan 15-30 meter. Hittade man en upphöjning på några meter på flatbottnet så hittade man också någon hälleflundra. Tricket var att orka fiska koncentrerad timme efter timme utan att känna ett minsta lilla nafs...
En dag värvade jag med mig några frivilliga för en bottenmete-expedition. Tack vare det lugna vädret så skulle det fungera bra att meta på lite större djup också. Om det blåser fungerar bottenmetet inget vidare för båten driftar så fort att det blir svårt att hålla bottenkontakt.
Efter ett massa sökande närmast Sleneset så fick vi ihop några småsejar som agnfisk. Det brukar alltid vara så. Att hitta agnfisk kan vara den svåraste delen av fisket.
Men till slut så hade vi fått ihop ett gäng.
Då vi kom till grundtoppen vid positionen 66°24.999'N 12°38.973'E så slog jag ner farten och startade ekolodet för att kolla om det skulle finnas fisk vid grundtoppen.
Jovars.
Hela grundtoppen var täckt av ett helt kompakt sejstim. Stimmet var nog ett par hundra meter i omkrets.
Vårt sökande efter agnfisk tidigare kändes lite onödigt ...
Vi viftade med pirkar och jiggar en stund för att se om det gick att få någon torsk vid sejstimmet, men det gav inget annat än en massa felkrokade småsejar.
Då gick vi över till bottenmete.
Metodiskt började vi att testa platåer på olika djup. Djupen ner till 70-80 meter gav inget annat än enstaka småtorskar och någon liten långa. Men sedan hittade vi en lodrätt bergvägg som gick från 120 meter upp till 80 meter. Lyckades vi placera båten rätt så att beten gick ner till botten intill bergväggen så fick vi på fina lubbar direkt. Flera av lubbarna vägde kring 6 kg.
Fin lubb!
Ett annat område där vi också fick lite finare lubbar var ett förmodat stenbotten vid en brant mellan 100-200 meter.
Efter några timmars vevande och drillande var vi nog alla ganska möra i armarna.
Nästa gång jag åker till Norge ska jag ha med mig en rulle med riktigt tunn flätlina på typ 0,18 eller liknande. Kanske rent av på en stor haspelrulle. En tunn lina kommer inte att påverkas lika mycket av strömmar och med en stor haspelrulle får man upp betet snabbare från djupet.
Tål att tänkas på.
Angående lubben så gjorde vi några jämförelser mellan olika fiskarter ur middagssynpunkt. Jag stekte olika sorters fisk exakt likadant, dvs. lättstekt i smör.
Då man fick smaka på dem efter varandra så märkte man faktiskt skillnader dem emellan.
Och lubben var godast.
En annan delikatess kom jag på efteråt. Jag hade några bitar långa som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Så jag varmrökte dem lite snabbt.
Det blev en positiv överraskning.
Mest varje dag var det någon som hade anledning att le glatt.
De flesta kontakter med hälleflundra slutade dock med att fisken lossnade från krokarna vid första rusningen. Problemet är nog att hälleflundran biter sig fast på jiggkroppen och då kan inte krokarna tränga in vid mothugget. Jag har faktiskt börjat ta fram en ny modell av hälleflundrajigg där kroken sitter en bit bakom jiggstjärten.
Få se om jag lyckas att få fram någonting som fungerar.
Jo - säg den lycka som varar.
Plötsligt insåg jag att vi hade kommit fram till näst sista kvällen på fiskeresan.
Och vädret skulle hålla i sig. På morgonen skulle havet ligga kavlugnt.
Jag frågade om det fanns några som ville följa med på en långtur.
Det tog inte många sekunder innan jag hade fått ihop 3 frivilliga. Nästa morgon startade vi tidigt och satte på autopiloten att styra oss mot positionen 66°22.166'N 11°58.084'E. Eftersom de större torskarna inte fanns att hitta kustnära så tänkte jag att fisket borde vara bättre längre ut. Och området dit vi skulle är den sista grundryggen mot atlanten. Därefter börjar storhavet.
Resan dit tog drygt en timme. Dyningarna var höga, men det var så långt mellan dem att vi kunde tuffa på utan att behöva mixtra med farten.
Behagligt!
Väl framme var vi så fiskesugna att det tog nog inte många sekunder innan pirkarna var nere vid botten.
Vi började få fiske direkt, men kanske inte i den mängden och storleken som jag tänkt mig. Det var dock fin torsk och rätt mycket av dem.
Vi sökte genom området grundtopp efter grundtopp och då vi kom till grundtoppen (toppar) vid positionen 66°24.675'N 11°57.908'E så började fisket lossna på riktigt.
De större torskarna var inte uppe på grundtopparna utan de låg bottennära strax utanför i djupen mellan 40-70 meter. Fisken var nog ändå inte riktigt på hugget för det blev många felkrokningar.
Jag toppade med fiskar på 16 och 17 kilo.
Alla som var med lyckades att få några torskar på över 10 kilo.
Därutöver fick vi ett gäng sejar i vikter mellan 5-8 kg.
Då jag kom på att börja fiska med tacklad sej så blev fisket som det kan bli i Norge alltså helt j...la överjordiskt ...
Det är tur att jag haft så mycket att göra på sistone. Annars skulle jag nog längtat ihjäl mig på havsfiske. Nu vaknar jag bara på morgonen med ett av tårarna fuktigt kuddöverdrag ...
Jag vill tillbaka!
140720
Lasse
