Luröy skärgård 140528-140604
Efter ett par dagar började var och en av oss att hitta en dygnsrytm. Oavsett om det var natt eller dag så fann jag det väldigt lätt att somna. Efter en fisketur med tillhörande fiskrensning var jag rätt slutkörd. Lite mat på det så behövdes det inga längre vaggsånger innan medvetandet slocknade som ett värmeljus i en snöstorm.
Och vädret höll i sig.
Fisket i sig var inte så märkvärdigt. Det gick att få lite torsk kring grundtopparna, men fisket ville inte lossna riktigt. Inte förrän jag råkade att se hur vattnet stänkte då småsejarna blev jagade vid positionen 66°19.183'N 12°35.860'E .
Vi snurrade runt på platsen, fick enstaka lite finare torskar på pirk, men då vi gick upp på riktigt grunt vatten (6-12 meter) och bytte till en orange curlytail jigg började vi att få rejält mycket fisk. Torskarna var väldigt eniga och vägrade att hugga på likadana jiggar i andra kulörer än orange.
Rätt märkligt.
Torskarna var inte så stora, men de största vägde ändå kring 8 kg.
Fina matfiskar.
En annan grundtopp som gav bra med torsk var 66°16.245'N 12°30.368'E. Där fick vi fram en hälleflundra som följde med en krokad torsk två gånger. Efter att jag såg fisken för första gången så föreslog jag att vi skulle rigga en liten sej med ett par 3-krokar utan sänke. På det sättet glider sejen sakta ned och borde få hälleflundran att tappa konceptet.
Så blev det också.
Då fisken visade sig för andra gången sickades sejen ut och vi såg hur hälleflundran tog efter den och bet sig fast. Tyvärr så lossnade fisken vid mothugget. Då betesfisken singlade åter neråt så fick vi se hur en halvfin torsk kom och sög i sig sejen. Den fisken kom dock upp.
Jag tror att jag i fortsättningen alltid ska ha en tacklad småsej i beredskap för hälleflundran.
Det verkar effektivt.
Inför resan skrev vi ett litet brev till alla deltagare med lite råd och förhållningsregler för resan. Bland annat skrev vi att sannolikheten att det kommer att gå sönder fiskeutrustning är lika med 1.
Alltså - det kommer att gå sönder saker. Det gör det alltid.
Jag lyckades själv förstöra en fiskeutrustning på ett helt nytt sätt.
Så här gjorde jag.
Efter att vi jiggat efter hälleflundra i timmar utan att känt det minsta nafs så tänkte jag försöka att fiska upp ett par småsejar och prova ifall hälleflundran hellre ville äta upp en tacklad sej än en plastbit. Sagt och gjort. Jag vevade upp jiggen och lämnade den hängandes ett par meter under båten och ställde spöet mot relingen. Då jag vände mig om och tog tag i mitt andra spö för att skicka ned tacklet för betesfisk, hörde jag lite skrammel bakom mig. När jag tittade efter så fick jag se hur mitt spö flög i vattnet i en båge.
Mest troligt följde en hälleflundra upp ända till båten då jag vevade upp jiggen och slök den då jag lade ifrån mig spöet ...
Jag tror inte att jag gör om det där.
Hälleflundrorna var som mest i farten vid 16-17 tiden på eftermiddagen. Trots att vattnet var på väg ut vid den tiden så verkade de vara på hugget.
Vid positionen 66°19.373'N 12°35.665'E fick vi se resans största fisk. Hälleflundrorna gillade att betet vevades sakta upp med småpauser och gungningar emellanåt. Då Johnny hade fått upp sin Kveitefluga så att den var bara ett par meter under båten kom det fram en riktigt stor fisk.
Alltså r i k t i g t STOOOOOOOR FISK!
Jag hann väga fisken med ögonen till mellan 50 och 100 kg. Hellre 100 kg än 50 kg.
Och fisken högg på flugan!!!
Johnny gjorde världens mothugg med resultatet att han halkade på båtdurken och ramlade baklänges. Som tur var så höll han krampaktigt fast i spöet. Fisken skrämdes nog av skramlet och drog iväg med sådan kraft att Johnny halades med ända till båtrelingen innan han kom på att släppa greppet om linan som han låst fast mot handtaget på spöet.
Mothugget blev nog ändå inte riktigt rätt för fisken släppte direkt vid första rusningen.
#¤#&%%¤#¤!!!
En stund senare fick Johnny på en ny hälleflundra som fick följa med oss till stugan. Den fina firren på ca 10 kg kändes som en fiskyngel i jämförelse med den som slet sig ...
Jag tror att Johnny kommer att drömma om den fisken ett bra tag. Det gör jag också.
Kveiteflugan
Ett par dagar före avresan fick jag en ide´om ett nytt bete. Jag knöt en försvarlig mängd flashabou på en 10/0 enkelkrok och kopplade fast den i ett sänke med två fjäderringar så att krokspetsen pekade uppåt.
Hmm?
Det här bör fungera, tänkte jag.
Och hör och häpna! Kveiteflugan gav 2 st hälleflundror under veckan samt ett helt gäng av skapliga torskar.
Då jag såg att fisken var klart intresserade av glitter så fick jag en ide´ till under fiskeresan. Jag gjorde ett snitt genom jiggkroppen med filekniven och drog in en bunt flashabou genom hålet och limmade fast det hela med snabblim. På det sättet fick jiggen ett slags glittriga vingar.
Inte så dumt alls. Jag tyckte att fisken genast var mer intresserade av jiggen.
Bästa sättet att tackla jiggar var att kapa bort den tjocka och otympliga kroken som jiggtillverkarna envisas om att montera på sina jiggar. Istället knöt jag på en stingerkrok med persiennsnöre och satte fast den närmast spetsen på jiggstjärten. Fisken verkar att sluka jiggarna med stjärten före så genom att ha kroken så långt bak som möjligt så krokar man fler fiskar. Dessutom blir kraften på mothugget koncentrearad på en krokspets (som är vass) istället för fler.
Resultatet blir faktiskt mycket bättre.
En bra stingerkrok!
Annars kan man säga att torsken på djupare vatten var klart mer intresserad av pirkar än jiggar.Hälleflundran däremot föredrog förstås beten som rörde sig lite lugnare dvs jiggar, flugor och betesfisk.
Den här gången la jag ner lite extra omsorg på lackandet av torskpirkar. De fungerade faktiskt riktigt bra.
Jag lackade några pirkar i färgen Kariglitter som fungerat så bra på havsöringswobblers.
Torsken gillade den också. Sejen å andra sidan gillade gula pirkar.
Fortsättning följer ...
140621
Lasse
