Luröy skärgård 140528-140604
Efter att jag fått vila ut på jobbet en hel vecka så börjar jag få grepp om vardagen igen.
Och såren på händerna börjar läka ihop.
Just precis.
Havsfiske i Norge
Den här gången ville jag och Marcus bjuda vår jaktvärd med några bekanta på en fisketur i havet i gengäld för den fantastiska jakt vi blivit bjudna på i södra Sverige.
Efter noggrann planering föll valet på tidpunkt till månadskiftet maj - juni. Vi resonerade som så att torskfisket kanske inte skulle vara så märkvärdigt, men att hälleflundran borde vara på hugget. Och det viktigaste - vädret brukar vara rätt stabilt och risken för att bli "inblåst" och tvungen att tillbringa det mesta av resan inne i stugan skulle vara mindre.
Hur stämde det?
Jo - så här såg det ut på havet mest under hela resan
Havet låg kavlugnt
Nästa steg i planeringen var att få till själva utrustningen.
De flesta av de som var med på resan hade aldrig försökt att ge sig på havsfiske tidigare.
Marcus och jag är rätt rutinerade fiskare numera och rätt så pessimistiska bägge två. Vi insåg att med ett helt gäng nybörjare så kommer våra fiskedagar att bestå av att knyta tackel och reda ut trassel för de andra.
Hur kan man undvika sådant? Att visa folk en gång hur man knuter fast ett bete räcker inte så långt. Och då det gäller havsfiske så finns det rätt många olika slags tackel som man ska kunna knyta ihop.
Och vi ville ju fiska själva också.
Hur löser vi detta?
Jo - lösningen blev att vi i förväg knöt en uppsättning olika tackel för var och en av deltagarna.
Uppsättningen bestod av 5 sycken slittafsar på 1,2 meters längd med 1 mm nylon med beteslås i ändan. Det följde med några gummikulor som skydd mot skador i toppöglan. Sedan fanns det med en häckla med 3 krokar med glitter på för att fiska upp betesfisk med. Och förstås tackel för att fiska med betesfisk. Ett bottenmetetackel och ett tackel med ett par mindre shadjiggar som en häckla för lite större torsk. Det sistnämnda knöt vi ihop bara som en liten rolig grej och hoppades att någon skulle vara dum nog att skicka ut tacklet i ett stim med stortorsk.
Det misstaget gör man inte om ...
Samtliga tackel var förberedda med en kullagerlekande i ena ändan och med ett beteslås i den andra. Då kunde folk kombinera tackel på olika sätt. T ex så kunde man koppla på en pirk i ändan på en bottenmetetackel för att kolla ifall det fanns torsk där man metade lubb eller bara ett sänke nedanför tackel för betesfisk då man fiskade upp betesfisk i grunt vatten med en massa tång i botten.
Lysande!
Den enda knuten folk behövde kunna var att knuta fast flätlina till själva slittafsen. Och t o m det löste vi lite pedagogiskt genom att lägga en bild på hur man gör en palomarknut med i påsen för slittafsarna.
För att få folk att förstå och komma ihåg vad alla tackel var ämnade för namngav vi dem också.
För slittafs hittade vi inget bättre namn, men tacklet för att fiska betesfisk fick heta "Betesfiskexpress", bottenmetetacklet hette "Lubbekungen", tacklet att fiska med betesfisk kallades för "Stortorskkveitedräparn". Tacklet med två shadjiggar att ha som upphängare fick namnet "Kroppsbyggaren" osv.
Ganska roligt faktiskt!
Hur fungerade detta?
Kalasbra! Alla var självständiga direkt från dag 1.
Det här var den första havsfisketuren med nybörjare då jag slapp att stå och knyta tackel hela dagarna.
Rekommenderar varmt!
Jag har faktiskt funderat på att ta med de olika tacklen till sortimentet i min webbutik.
Så bra fungerade de.
Nåväl.
Efter en dryg biltur så var vi äntligen på plats i Sleneset och efter lite trixande fick vi ner båtarna i havet.
Ungefär 30 sekunder senare var jag på väg mot sundet mellan Lovund och Sleneset med Johnny som var på sin första havsfisketur.
Havet låg relativt lugnt, men det gick lite gammal dyning. Efter en kanppt timmes fiske med bara några småtorskar och långor som fångst tyckte jag att min fiskekamrat började se lite sliten ut.
Och det slutade med att han blev sjösjuk.
Jag vet att jag är en hemsk människa, men då jag äntligen hade tagit mig ut på ett bra fiskeställe så var det helt omöjligt för mig att avbruta fisket.
Så jag fortsatte att fiska ackompanjerat av ljudet av fiskepolarn som hängde över relingen och ropade efter - Öööörrjaaaannnn.
Jag tror att jag saknar den gen som gör att normala människor känner medkänsla ...
Jo.
Efter ett tag kom vi till en avlång grundrygg som helt enkelt luktade hälleflundra. Jag bytte torskpirken mot en gul, svartrandig jigg och började att fiska den med lugna rörelser som verkar attrahera hälleflundran.
Och bara efter en kvart fick jag ett bestämt hugg mitt i vattnet. Efter mothugget kände jag att fisken var rejält tung och då den rusade iväg kände jag de typiska knyckande simrörelserna av en -
HÄLLEFLUNDRA!
Fajten tog inte specielt lång tid och snart såg det ut på det här viset i båten
Så jävla roligt man kan ha!
Fisken var inte särskilt stor för att vara en hälleflundra, men den vägde dock strax under 19 kg.
Jag kommer att skriva mer om vår Norgeresa under de närmaste dagarna.
Mycket mer.
140614
Lasse
