Nävekvarn 130118-20
Livet gör ganska tvära kast emellanåt.
Den här gången hittade jag mig stående vid kanten av en berg i Nävekvarn utanför Nyköping med en bössa på ryggen och med en hundtik i ändan av kopplet.
Jag lovar att hon var ivrig.
Därinne, där är de!
Hon försökte på alla de sätt att berätta för mig att jag skulle koppla lös henne så att hon skulle få springa in i skogen och undersöka vad som fanns där.
Lite ivrig var jag nog själv också.
Finnspetstiken och jag hade blivit tilldelade ett hörn av berget där vildsvinen brukar hålla till. Området bestod av en virrvarr av unggran blandat med diverse taggiga buskar. Och det var tätt. Fruktansvärt tätt.
Efter en lång väntan fick vi höra via jaktradion att alla passkyttar kommit fram och jag fick släppa lös hunden.
Hon tvekade inte länge utan for iväg direkt.
Sakta avancerade jag mot grantätningen. Min plan var att ta mig lite högre upp i berget för att sedan gå ner bland granarna så att jag i alla fall hade nedförsbacke då jag skulle kämpa mig genom tätningen.
Plötsligt fick jag höra en hund börja driva.
Rakt mot mig.
Jag plockade fram studsaren och spanade för att se vad som skulle komma.
Plötsligt fick jag se en rådjur som kom med rätt bra fart vid åkerskanten på ca 70 meters håll. Jag försökte få ett skottläge på djuret, men det fanns alltid träd, grenar eller buskar i vägen.
Äsch.
Något senare fick jag höra ett par skott från riktningen dit rådjuret försvann.
Bra.
Grantätningen var inte att leka med. Det hade snöat ovanligt mycket i trakterna och snön låg kvar i träden.
Alltså fanns det snö upp till öronen.
Mellan träden fanns taggiga "lianer" av grenar från rosenbuskar eller liknande.
Att ta sig genom där var en riktig kamp.
Jag förstår varför vildsvinen gillar dylika skogar.
Där får de vara i fred.
Hunden hade det lite lättare, men trots att den sökte av området så blev det aldrig något upptag.
Synd.
Någon timme senare hade jag fått släppa tiken på ett nytt område. Då jag kom ut ur en tallplantering till en glesare skog fick jag se hur en rådjur kom med en hund i hälarna snett emot mig.
Läge!
Jag var totalt oförberedd. Bössan hängde i fodralet i ryggsäcken utan skott i loppet och med linsskydden på.
Jag krängde av mig ryggsäcken, svepte av linskydden och matade in ett skott. Då jag fick upp bössan på axeln var råbocken bara ett tiotal meter borta vid sidan om mig.
Håll långt fram! - hann jag att tänka för drevhunden hade tänderna bara några decimetrar (kändes det som) från bakdelen på rådjuret. På något sätt fick jag iväg ett skott precis innan bocken hann in i buskaget och fick se hur den stöp i backen.
Men då jag skulle fatta tag på bakbenen på den så reste den sig upp och sprang iväg.
"#¤%¤¤XX#"#"!!!
På Astron fick jag se hur drevet fortsatte bara ca 150 meter till innan hunden stod still.
Puh!
Allt väl!
Spåren var lätta att följa. Rådjuret hade blött ymnigt av skottet som tagit i halsen.
I samma såt fick en passkytt skjuta på en vildsvin, men trots att vi följde spåret rätt länge hittade vi inga blodspår. Förmodligen var det frågan om ett rent bomskott.
Synd.
På lördagmorgon var det lika kallt (-15º C) som dagen innan. Jag hade blivit tilldelad ett pass bredvid en berghäll vid kanten av ett kalhygge.
Samtliga hundar som deltog i jakten drev någonting.
Det här verkar lovande - tänkte jag.
Till slut fick jag höra ljudet från något djur som sprang i snön.
Men varifrån kommer ljudet?
Jag spanade ivrigt mot det hållet där hundarna drev.
Ljudet av tassandet blev högre och tydligare. Men det syntes ingenting.
Till slut så förstod jag att ljudet kom bakifrån ...
Då jag vände om mig skrämde jag rådjuret som bara var några meter bakom mig i buskaget. Jag reste aldrig ens bössan. Det var inte lönt för det skrämda djuret höll en sådan hastighet att det skulle aldrig gå att få in något vettigt skott.
Senare på dagen fick jag gå en tur med finnspetstiken i ett område där det skulle kunna finnas grisar. Då jag gick efter en viltstig fick jag syn på en massa spår som inte kunde vara något annat än vildsvinspår.
Då började tiken att skälla ivrigt och for iväg med något.
Vildsvin!!?
Men nej. Tiken hade fått upp en dovhind som den drev några hundra meter.
Trist.
Vy från passet
Dag tre började bättre. Kylan hade gett med sig. Dessutom var det mulet och det blåste lite grand.
Jaktväder!
Jag fick ett pass i skogen vid en dal. Direkt efter att hundarna släppts lös fick jag se flera rådjur, men det blev aldrig något skottläge.
Marcus hade dock bättre flyt.
I första drevet fick han först fälla en dovkalv och en stund senare en rådjur.
På eftermiddagen fick jag en ny chans att gå i skogen med finnspetstiken. Jag höll på att komma upp i en berg där det växte glest med låga tallar då hunden fick upp något.
Vildsvin? Hjort?
Ivrigt spanade jag runt för att få se vad hon hade fått upp den här gången.
Då flög en tjädertupp förbi mig på 40 meters håll.
?
Snacka om att bli förbluffad. Inte visste jag att det fanns tjäder i trakterna. Då jag berättade om mötet med de lokala så fick jag höra att det visst fanns tjäder i trakten, men att de var ganska sällsynta.
Det fanns då en i alla fall.
130202
Lasse
