Röst 120814-19
Då det gäller fiske och jakt händer det rätt ofta att man får kliva upp okristligt tidigt.
Den här gången slapp vi det.
Istället lade vi oss aldrig på kvällen utan packade bara oss i bilen och for iväg.
Några timmar senare såg det ut på det här viset.
Vi hade faktiskt nästan en timme till godo innan färjan till Röst skulle avgå så vi gjorde en avstickare till Saltströmmen och stod där och kastade ett tag.
Dock utan resultat.
Väl i land slängde vi bara in packningen i huset, bytte om till fiskekläder och började rigga igång fiskeutrustningen.
Det gick snabbt, lovar jag.
Vår "hemmahamn"
En förväntansfull fiskare!
Första turen ut på havet gav bara några mindre torskar, men efter en snabb lunch var vi åter ute på sjön. Det kändes viktigt att utnyttja all tillgänglig tid till fiske då vädret var så fantastiskt fint och havet låg kavlugnt.
Vi sökte runt olika grundtoppar öster om Röst, men det enda vi lyckades hitta var småfisk.
Men.
Plötsligt då vi kom över en kant och djupet förändrades från 18 meter till drygt 35 sög någonting tungt på.
Fin torsk!
Fint krokad.
Fisken var inte någon rekordfisk, men vägde ändå över 16 kg.
På fotot syns hur jag riggat jiggen.
Jo - jag vet att jag är hopplös, men det är alltid så roligt att utveckla och att försöka förbättra fiskeutrustningen. Tanken bakom det konstiga sättet att rigga är att jag tror att en rätt placerad krok av bra kvalité krokar bättre än de ofta för grova originalkrokarna på beten. Dessutom tror jag inte att det är en tillfällighet att man ofta får huggmärken bara längst ut på stjärtspetsen på jiggarna.
Jag tror att fisken skyggar för överdimensionerade krokar.
Istället så flätade jag iordning ett gäng färdiga tafsar av 4-dubbelt slagen 0.30 mm flätlina med en Owner 5/0 Halibutstinger i ändan. Den grova originalkroken knipsade jag av med en avbitare.
Den röda garnstumpen på krokskaftet impregnerades med doftspray.
Jag tycker att jiggarna faktiskt krokade fisken bättre på det här sättet.
Första dagens fiske gav inte några fler storingar utan de mesta vi lyckades kroka var bara småfisk.
Fast vi var nog rätt nöjda ändå.
Nästa morgon låg en tät dimma över hela Röst. Vid båten började vi bli fundersamma på klokheten i att åka iväg ut på havet utan att kunna se ett skvatt.
Nja.
Vi vände oss om och lade oss igen.
På eftermiddagen började dimman lätta något och nu hade vi hunnit programmera in positionerna på alla grundskallar på nordostsidan om Röst.
Då vi väl var längre ut på havet så hade vi sikt på ett par hundra meter i alla fall.
Det kändes bättre.
Vi tuffade ända ut till Hausen som är den grundskallen som ligger längst ut nordost om Röst.
Platsen såg riktigt fin ut. Det gick kraftiga strömmar lite överallt i området.
Men det ända vi fick var småfisken. De stora fanns helt enkelt inte där.
Nästa stopp blev Klavestindskallen som låg en bit västerut.
Men resultatet blev det samma.
Småfisk.
Ända tills vi driftade bort en bit från själva grundtoppen, för då började det hända saker.
Vid positionen N 67º33.929´E12º18.033´ började ekolodet teckna stora mängder fisk bara 20 meter under båten.
Men först då Marcus kom på att använda haspelutrustningen, som vi hade tagit med för spinnfiske efter sej, lossnade fisket på riktigt.
Så fruktansvärt grön.,.#"#ligt roligt man kan ha!
Sejarna var som galna på den tobisliknande jiggen.
Själva fisket gick till så att man kastade jiggen så långt man orkade och lät den sjunka ganska långt ner mot botten. Sedan vevade man in jiggen i en ordentligt hög fart, så att den skar diagonalt genom vattenlagren. Huggen kom ganska högt i vattnet.
Och sedan kom rusningen!
Efter att ha drillat upp en storsej med haspelutrustningen var man faktiskt helt matt i armarna. Det långa spöet jobbar lite till fiskens fördel. Dvs. fiskaren måste dra hårdare för att sätta press på fisken än vad man skulle behöva göra med ett kortare spö.
Så vi turades om.
Fisken var så pass på hugget att det hände något på varje kast.
KUL!
Medan Marcus höll på med att drilla upp ytterligare en fin sej såg jag hur ekolodet började rita tjockare streck en bit ner i vattnet.
Jag kunde inte låta bli, utan skickade ner torskpirken ända ner till botten och började veva upp den så snabbt jag kunde.
PANG!!!
Känslan var som om jag hade krokat en ubåt. Rusningen som kom var säkert på mer än 100 meter.
Och det gick undan.
Efter en rätt lång fight kunde jag bärga en sej på 13,5 kg.
Puh.
Resans största sejar
Följande dagar bjöd inte på lika häftigt fiske. Vinden började att tillta. Att gå ut på havet då det går 3 meter höga vågor är inte enbart en fröjd ...
Men ut for vi.
På den norra sidan om Röst var det så mycket fisk kring grynnorna att fisket blev lite enformigt.
Ner med pilken. Fast fisk. Upp med fisken. Nedsläpp. Fast fisk. Så fortsatte det exakt hela dagen.
Felet var ju bara det att för det mesta var det bara småfisken som högg. Men genom att tackla på en liten sej lyckades Marcus få också de större fisken att intressera sig.
Fin torsk!
Om ni tittar noga så ser ni att Marcus inte är riktigt lika rosig om kinderna som vanligt. Han lyckades faktiskt bli så pass sjösjuk att jag vänligt fick fråga honom om det inte vore bäst att jag slog ihjäl honom med kläppen så slapp han plågas så där.
Det var inte vackert se på då någon blir så där sjösjuk.
Den sista dagen gick vi in för att fiska hälleflundra i sundet mellan Ellevsnyken och Trenyken. Trots att vi hade stingerkrokar på jiggarna blev vi av med stjärten på 6 jiggar utan att kroka en enda fisk.
Snacka om stolpe - ut!
Hälleflundrorna kan vara väldigt försiktiga.
En av resans höjdpunkter gällde ändå maten. Espen som vi lånade huset och båten av kom en dag bärande på med ett stycke kött i en plastpåse.
?
På något sätt hade han kommit över en bit valkött och funderade om vi ville smaka.
Jo. Det ville vi.
Men hur tillagar man val?
Nåväl - jag surfade runt lite på internet och kom fram till att man kan laga till valkött som vilket annat kött som helst.
Sagt och gjort.
Jag stekte oss varsin rejäl blodig biff med ugnspotatis, svampsås och ärtpuré.
Nu förstår jag bättre varför norrmännen envisas med att jaga val trots att hela världen är emot.
Det där var det godast köttet jag någonsin fått!
Jag fick till en hygglig efterätt också. Pannacotta med ingefära, limesirap, och blåbärssylt.
Den kvällen lade vi oss mätta och belåtna. Och kanske inte helt nyktra.
Den andra höjdpunkten i matväg var att vi fick koka oss ett par nyfångade krabbor.
Alltså - jag är barnsligt förjust i allt i skaldjursväg. De frysta krabborna man kan köpa på stormarknaden hemma är goda.
Men färska krabbor är godare än goda.
Lite vyer från Röst
Så mycket trevligt man kan ha under en vecka.
Livet leker!
Nu håller jag på att packa inför en resa ännu längre bort.
Blir det roligare än resan till Röst så kommer jag nog att spricka av glädje.
120916
Lasse
