Fågeljakt 120828-29
Lägerliv
Nästa försök till fågeljakt gjordes i trakterna av Örträsk.
Tidigt på morgonen började jag traska runt i skogarna. De första ett par timmarna gav inte en fågelkontakt. Lite här och var syntes gropar där fåglar ruggat fjäderdräkten, men alla fågelspår var gamla.
Kanske rent av från ifjol.
Plötsligt hörde jag ett par hundskall ganska långt bort och en stund senare gled en tjäderhöna förbi mig och slog fast i en grupp granar på kanske 80 meters avstånd.
Äntligen läge!
Jag väntade in hunden, men av någon anledning kunde hon inte lokalisera fågeln.
?%&¤#¤¤%!!!
Efter tio minuter gav jag upp och skrämde lös pippin. Att skjuta ner en fågel som hunden inte kan lokalisera brukar inte vara så smart.
Det är bättre att låta bli.
Ett tag senare fick jag en ny möjlighet.
Efter väckningskallen kom en orre flaxande och slog fast i en björk på dryga 100 metera avstånd på ett hygge.
Blixtsnabbt lade jag mig ner och krånglade av ryggsäcken och lade den framför mig som skjutstöd. Då jag fått upp bössan på ryggsäcken var hunden framme vid fågeln och började att skälla.
Ungefär 2 sekunder innan jag fick skottet att gå lättade fågeln.
Nära...
Malte som håller på att träna in en ung Norrbottenspets hade inte heller fått något skottläge. På kvällen smidde vi nya planer och grillade korv.
Mysigt.
På morgonen provade vi att starta jakten tillsammans för att se hur hundarna reagerade på varandra.
Det gick inte bra.
Maltes unghane var så intresserad av min tik att den nog glömde allt vad jakt heter.
Så efter ett tag delade vi på oss igen.
Fågelkontakterna kom och gick... inte en enda av fåglarna ville sitta och lyssna på hunden.
Förrän på eftermiddagen då jag äntligen fick höra ett väldigt ivrigt och tätt ståndskall.
Den här gången tänkte jag inte slösa bort möjligheten.
Ansmygningen tog l ä ä ä ä n g e.
Jag närmade ståndskallet under total tystnad. Jag tror inte att det hördes ett knaster.
Och ståndskallet fortsatte. Och fortsatte.
Men jag fick inte ögonen på fågeln fast jag hade smygit nästan 360º runt trädet.
?
Plötsligt fick jag se något lurvigt röra sig nära toppen på tallen som hunden skällde mot.
Ekorrjävel!
Fast. Nä. Den är ju rätt lång. Och ljus i bröstet.
PANG!
Då small kombin redan av.
Mården rasade ner för ett par grenar innan den fick stopp på nerfärden och några sekunder senare hade den redan bytt träd två gånger.
Förbannat!
Jag fick också upp farten och laddade bössan från patronhållaren som sitter runt kolven.
Jag fick ett nytt läge. Mården satt högst upp i en gles tall på knappa 30 meters avstånd.
Nu ska han ner!
Då jag tryckte av så small bössan bra mycket hårdare än vanligt och mården fortsatte sin resa upp i trädtopparna.
?!???
Vad? Hur?
Svaret på alla frågor fick jag då jag kollade patronhållaren. I all hast hade jag laddat bössan med en slug som jag bär med mig i händelse av att tiken hittar en björn som blir alltför närgången. Att skjuta en björn med 3 mm hagel tror jag inte är en bra idé...
Sluggen är nog bättre. Fast sluggen fungerar inte så bra att skjuta mård med, fick jag lära mig.
Nästa skott var dock en riktig hagelpatron och mården fick syna backen.
Och en hel massa hundtänder.
Puh!
121008
Lasse
