Fågeljaktspremiären 120825
Efter att vi lyssnat på en gnyende och gnällande hund i en evighet så fick hon äntligen pejlhalsbandet på sig och lov att pipa iväg från bilen.
Hon behövde inga ytterligare kommandon utan drog iväg som en pil mot berget en bit bort.
I lugn och ro började Marcus och jag dra fram bössor och ryggsäckar.
Då kom de första skallen!
Några sekunder senare flaxade en fin tjädertupp förbi oss knapp 100 meters avstånd.
SLÅ FAST! Tänkte vi nog bägge två (och hunden), men tjädertuppen satte standarden för hösten och seglade iväg bakom horisonten...
Nästa fågelkontakt kom knappt en timme senare.
Ett par skall.
Och sedan en fast ståndskall!
Jag lämnade ryggsäcken, täckte för ansiktet med camohuva och startade ansmygningen.
Jag var väldigt försiktig. Inte ett gren knäcktes. Jag tror att t om en indian skulle varit imponerad av ansmygninen.
Men tjäderhönan lättade på mer än 70 meters håll.
?!
Jag kom aldrig ens så nära att jag skulle fick hunden.
Det här bådar inte gott.
Efter att vi bytt område såg jag på hundpejlen att hunden drog iväg en bra bit och snart fick vi höra ett ståndskall.
Då jag började närma mig ståndskallet började jag höra kucklande och kacklande lite här och var ifrån.
Orrflock.
Och ansmygningen gick som det brukar med orrar. Varje gång som jag började komma i närheten av ståndskallet så skrämde jag lös någon orre som i sin tur drog med sig fågeln som hunden skällde på.
I och med att fåglarna höll till vid en bäck så var det inte frågan om någon riktig skog utan en ren djungel med vide, björk och annan sly.
Sikten var lika med noll.
Blaha.
Efter ett tag gav även hunden upp och började leta efter nya fåglar att skälla på.
Och faktiskt, efter en stunds promenad skrämde vi lös ett gäng tjädrar (kull?)
och hunden skällde ståndskall igen.
Nu var det Marcus tur att smyga. Fåglarna verkar tycka att Marcus är rätt harmlös för han lyckades faktiskt ta sig till bara tjugo meters avstånd från trädet där tjäderhönan satt.
Men i den täta skogen fick han aldrig syn på fågelrackaren innan den lättade.
Synd.
Jag tror inte att fågeljakten blir någon större succé i år. Tydligen har sorkstammen kraschat. Då det finns få sorkar så går predatorerna efter andra byte,n för äta måste de.
Då sitter skogsfågelungarna lite risigt till - så att säga. Det finns ju förstås kvar en hel del vuxna fåglar i skogen, men de är inte lika lätta att komma till tals med.
121007
Lasse
