Ankarsund 111013-15

På torsdag gjorde vi ett försök med fisket i Ankarsund. Vi började fisket på det sättet som har gett fisk förut. Först efter en halvtimmes mäskande började jag se enstaka fiskekon i lodet.
Inte speciellt många ekon.
Jag fiskade högt uppe i vattnet eftersom det tydligen fanns mycket regnbåge i farten och Herman satsade på att fiska närmare botten. Det gick bättre för han lyckades faktiskt få två riktigt fina rödingar. Fisket närmare ytan gav inget.


Vid stranden stod det rätt många fiskare som fick någon regnbåge emellanåt. Det tråkiga var att det enda som såg ut att ge resultat var bottenmete med Powerbait.
Det har jag faktiskt aldrig hållit på med.
Efter en timme var vi i fiskebutiken i Storuman och valde mellan olika kulörer av deg och färdiga kulor ...
Under samma resa ordnade vi jaktkort till Tärna-Stensele allmänning och på kvällen satt vi åter vid odlingen i Ankarsund och bottenmetade. Det var ganska svårt att fiska bra från båt. Båten svängde fram och tillbaka i vinden och drog sänken efter botten. Botten närmare land där fisken gick var stenig och sänken fastnade i ett.
Först då vi gick iland började det hela fungera bättre. Vi fick någon fisk emellanåt, men jag tyckte att det tog lång tid mellan nappen.
Det är något som inte fungerar riktigt som det ska.

Nästa morgon började vi med fågeljakt. Brorsan hade handladdad några nya skott till min kombi. De fabrikstillverkade skotten till .222 med 3,2 g kulvikt, som fungerar bra i min gamla Tikka, är numera laddade till hastigheter på över 950 m/s. Ganska idiotiskt faktiskt. De vanliga skjutavstånden på trädskällarjakt är mellan 50 - 100 meter och en kula som färdas i hastigheter på över 900 m/s slår sönder fåglarna totalt.
Veikko hade laddad skotten till en hastighet av 800 m/s. Det bör fungera bättre. Fast jag var tvunget att skjuta in bössan först.
På morgonen satt vi fast en tavla på 100 meter och jag la mig ner och ordnade ett bra stöd. En .222 har inte så mycket rekyl så jag brukar inte hålla fast vapnet speciellt hårt utan låter hellre vapnet ligga ganska löst på stödet.
Då jag tryckte iväg skottet small det som bara den! Bössan slet sig ur mitt grepp och kikarsiktet slog mig i pannan så att blodet började rinna ner efter ansiktet.
?
Vad i #¤#¤¤#¤??!"#!!!
Veikko sa ju att han hade laddat patronerna mjukt!

Förklaringen fick jag då jag öppnade bössan och drog ut hylsan för hagelskottet som jag hade fyrat av.
Jag hade glömt att ställa om pipväljaren på kula ...

Sedan gick det bättre. Laddningen var faktiskt ganska mjuk.

På morgonen fick Herman skjuta ner en fin orrtupp, men trots flera försök fick hunden aldrig någon fast ståndskall på någon fågel.
Först på eftermiddagen fick hon tag på en ungtjäder som tålde att lyssna på hennes skall. Ansmygningen var svår. Fågeln hade slagit fast i en blandskog med videbuskar, bäckar och vattenpölar överallt. Fågeln var dessutom nervös och flyttade sig med två kortare flygturer. Hunden hängde med. Slutligen jag också.
Efter många om och men fick jag syn på tjädern i en gran ca 40 meter bort. Fågeln hade säkert fått syn på mig för den stod där med sträckt hals och signalerade tydligt för start. Snabbt skickade jag iväg en hagelsvärm och väntade mig att se fågeln dråsa ner i backen.
Inte alls. Istället fick fågeln luft under vingarna och flaxade iväg.
Långt.
Jaha. Det verkar inte vara min dag idag ...



På kvällen satt vi åter vid odlingen. Vid morgonkaffet hade vi listat ut att orsaken varför vi fick så dåligt med fisk kvällen innan var nog att vi hade för korta tafsar mellan sänket och kroken. Nu körde vi med 1-1,5 meter tafs.
Det gick bättre. Nappen kom ganska tätt. Fisken låg i vikter mellan 1,5 - 2,5 kg förutom en fisk på strax under 5 kg som jag lyckades att dra upp vid skymningen. Vi såg faktiskt skillnader mellan olika agn också. Det bästa var att agna med kulor av olika färger på samma krok. Det giftigaste var en orange och en röd kula på samma krok.
Det gillade bågarna.


Nästa morgon hade jag gett mig fan på att inte upprepa gårdagens misstag att skjuta från för långt håll med hagel.
Då hunden fick ett fast ståndskall så smög jag som en indian så länge att jag var bara 30 meter från tallen där tjäderhönan satt. Fågeln satt tryggt på sin kvist med låg hals utan att veta om mig.
Den fågeln kom ner.


Det doftar gott?

Senare på dagen drog hunden plötsligt iväg med våldsam fart efter en skogsbilväg förbi den förbryllade Herman. Han hade inte sett någonting, men hunden var säker och plötsligt startade ett hetsigt ståndskall mer än 300 meter bort.
På skallet hörde jag tydligt att nu var det frågan om en tupp och att hunden måste se fågeln tydligt.
Så ivrig var hon.

Jag fick se tuppen från långt håll. Den satt i toppen på en gran, men det fanns så mycket björkar omkring i skogen att det fanns inga rena håll att skjuta ifrån. Det tog många ansmygningsförsök innan jag till slut fick se fågeln tydligt utan att ha en massa grenar emellan.
Avståndet var bara 75 meter och kulan tog där den ska. Jag såg hur den tunga fågeln tumlade ner och väntade på att skallet skulle tystna.
Det gjorde det inte utan skallet blev bara ivrigare.
?
Jag anade oråd och sprang fram till hunden.
Jag möttes av en mäktig syn. Den stora tuppen hade burrat upp fjäderdräkten och stod där med sträckt hals och högg med näbben mot hunden som försökte att närma sig.
Mäktig fågel!

Från följande slagsmålet gick jag och hunden ut som segrare, men fågeln kämpade emot väldigt tappert.

Spännande!

Vid en kulle hittade jag en sådan mängd trattkantareller att jag fick nästan ångest av att gå där för det var omöjligt att undvika att trampa på de fina svamparna. Jag har aldrig sett maken till ett svampställe.

Mycket svamp!


Kvinnorna där hemma hade nog aldrig förlåtit oss ifall vi inte plockade lite av dem med oss, så vi satte snällt igång.
Medan vi plockade försvann hunden i sin väg och snart fick vi lyssna på ett ståndskall igen.
550 meter bort upp i en hög berg. Jag plockade svamp och hoppades på att fågeln skulle flyga iväg så att jag slapp klättringen upp.
Skallet fortsatte och fortsatte.

Till slut var jag tvunget att börja promenera dit.

Efter många vilopauser började jag att närma mig bergstoppen och hörde hur fåglarna kucklade lite överallt i platån.
Orrar!
Varje gång jag försökte att smyga mig till ståndskallet skrämde jag lös någon fågel som i sin tur drog med sig fågeln som hunden skällde på. Hopplöst. Plötsligt fick jag syn på en orre som satt upp i en björk på bara 50 meters avstånd. Jag tänkte att om jag skjuter ner orren, så skräms resten av fåglarna iväg och jag kan lättare locka med mig hunden därifrån.
Nä.
Orren fick jag ner, men hunden brydde sig aldrig ens om och komma kolla på fångsten utan for efter resten av fåglarna och startade ett nytt ståndskall ytterligare 300 meter längre bort.

Fina vyer var det dock från berget.

Nåväl - efter en massa ansmygningar tog jag mig tillbaks till bilen med skakiga ben och med en motstävig hund med mig som gärna hade fortsatt jakten där uppe i berget.

Hon är officiellt frisk nu.

111023
Lasse


Tillbaka