Ankarsund 111013-15
På torsdag gjorde vi ett försök med fisket i Ankarsund.
Vi började fisket på det sättet som har gett fisk
förut. Först efter en halvtimmes mäskande började
jag se enstaka fiskekon i lodet.
Inte speciellt många ekon.
Jag fiskade högt uppe i vattnet eftersom det tydligen fanns mycket
regnbåge i farten och Herman satsade på att fiska
närmare botten. Det gick bättre för han lyckades
faktiskt få två riktigt fina rödingar. Fisket
närmare ytan gav inget.
Vid stranden stod det rätt många fiskare som fick
någon regnbåge emellanåt. Det tråkiga var att
det enda som såg ut att ge resultat var bottenmete med Powerbait.
Det har jag faktiskt aldrig hållit på med.
Efter en timme var vi i fiskebutiken i Storuman och valde mellan olika kulörer av deg och färdiga kulor ...
Under samma resa ordnade vi jaktkort till Tärna-Stensele
allmänning och på kvällen satt vi åter vid
odlingen i Ankarsund och bottenmetade. Det var ganska svårt att
fiska bra från båt. Båten svängde fram och
tillbaka i vinden och drog sänken efter botten. Botten
närmare land där fisken gick var stenig och sänken
fastnade i ett.
Först då vi gick iland började det hela fungera
bättre. Vi fick någon fisk emellanåt, men jag tyckte
att det tog lång tid mellan nappen.
Det är något som inte fungerar riktigt som det ska.
Nästa morgon började vi med fågeljakt. Brorsan hade
handladdad några nya skott till min kombi. De
fabrikstillverkade skotten till .222 med 3,2 g kulvikt, som fungerar
bra i min gamla Tikka, är numera laddade till hastigheter på
över 950 m/s. Ganska idiotiskt faktiskt. De vanliga
skjutavstånden på trädskällarjakt är mellan 50
- 100 meter och en kula som färdas i hastigheter på
över 900 m/s slår sönder fåglarna totalt.
Veikko hade laddad skotten till en hastighet av 800 m/s. Det bör
fungera bättre. Fast jag var tvunget att skjuta in bössan
först.
På morgonen satt vi fast en tavla på 100 meter och jag la
mig ner och ordnade ett bra stöd. En .222 har inte så mycket
rekyl så jag brukar inte hålla fast vapnet speciellt
hårt utan låter hellre vapnet ligga ganska löst
på stödet.
Då jag tryckte iväg skottet small det som bara den!
Bössan slet sig ur mitt grepp och kikarsiktet slog mig i pannan
så att blodet började rinna ner efter ansiktet.
?
Vad i #¤#¤¤#¤??!"#!!!
Veikko sa ju att han hade laddat patronerna mjukt!
Förklaringen fick jag då jag öppnade bössan och drog ut hylsan för hagelskottet som jag hade fyrat av.
Jag hade glömt att ställa om pipväljaren på kula ...
Sedan gick det bättre. Laddningen var faktiskt ganska mjuk.
På morgonen fick Herman skjuta ner en fin orrtupp, men trots
flera försök fick hunden aldrig någon fast
ståndskall på någon fågel.
Först på eftermiddagen fick hon tag på en
ungtjäder som tålde att lyssna på hennes skall.
Ansmygningen var svår. Fågeln hade slagit fast i en
blandskog med videbuskar, bäckar och vattenpölar
överallt. Fågeln var dessutom nervös och flyttade sig
med två kortare flygturer. Hunden hängde med. Slutligen jag
också.
Efter många om och men fick jag syn på tjädern i en
gran ca 40 meter bort. Fågeln hade säkert fått syn
på mig för den stod där med sträckt hals och
signalerade tydligt för start. Snabbt skickade jag iväg en
hagelsvärm och väntade mig att se fågeln dråsa
ner i backen.
Inte alls. Istället fick fågeln luft under vingarna och flaxade iväg.
Långt.
Jaha. Det verkar inte vara min dag idag ...
På kvällen satt vi åter vid odlingen. Vid morgonkaffet
hade vi listat ut att orsaken varför vi fick så dåligt
med fisk kvällen innan var nog att vi hade för korta
tafsar mellan sänket och kroken. Nu körde vi med 1-1,5 meter
tafs.
Det gick bättre. Nappen kom ganska tätt. Fisken låg i
vikter mellan 1,5 - 2,5 kg förutom en fisk på strax under 5
kg som jag lyckades att dra upp vid skymningen. Vi såg faktiskt
skillnader mellan olika agn också. Det bästa var att agna med
kulor av olika färger på samma krok. Det giftigaste var en
orange och en röd kula på samma krok.
Det gillade bågarna.
Nästa morgon hade jag gett mig fan på att inte upprepa
gårdagens misstag att skjuta från för långt
håll med hagel.
Då hunden fick ett fast ståndskall så smög jag
som en indian så länge att jag var bara 30 meter från
tallen där tjäderhönan satt. Fågeln satt tryggt
på sin kvist med låg hals utan att veta om mig.
Den fågeln kom ner.
Det doftar gott?
Senare på dagen drog hunden plötsligt iväg med
våldsam fart efter en skogsbilväg förbi den
förbryllade Herman. Han hade inte sett någonting, men hunden
var säker och plötsligt startade ett hetsigt ståndskall
mer än 300 meter bort.
På skallet hörde jag tydligt att nu var det frågan om
en tupp och att hunden måste se fågeln tydligt.
Så ivrig var hon.
Jag fick se tuppen från långt håll. Den satt i toppen
på en gran, men det fanns så mycket björkar omkring i
skogen att det fanns inga rena håll att skjuta ifrån. Det
tog många ansmygningsförsök innan jag till slut
fick se fågeln tydligt utan att ha en massa grenar emellan.
Avståndet var bara 75 meter och kulan tog där den ska. Jag
såg hur den tunga fågeln tumlade ner och väntade
på att skallet skulle tystna.
Det gjorde det inte utan skallet blev bara ivrigare.
?
Jag anade oråd och sprang fram till hunden.
Jag möttes av en mäktig syn. Den stora tuppen hade burrat
upp fjäderdräkten och stod där med sträckt hals och
högg med näbben mot hunden som försökte att närma
sig.
Mäktig fågel!
Från följande slagsmålet gick jag och hunden ut som
segrare, men fågeln kämpade emot väldigt tappert.
Spännande!
Vid en kulle hittade jag en sådan mängd trattkantareller att
jag fick nästan ångest av att gå där för det
var omöjligt att undvika att trampa på de fina svamparna.
Jag har aldrig sett maken till ett svampställe.
Mycket svamp!
Kvinnorna där hemma hade nog aldrig förlåtit oss ifall
vi inte plockade lite av dem med oss, så vi satte snällt
igång.
Medan vi plockade försvann hunden i sin väg och snart fick vi lyssna på ett ståndskall igen.
550 meter bort upp i en hög berg. Jag plockade svamp och hoppades
på att fågeln skulle flyga iväg så att jag slapp
klättringen upp.
Skallet fortsatte och fortsatte.
Till slut var jag tvunget att börja promenera dit.
Efter många vilopauser började jag att närma mig
bergstoppen och hörde hur fåglarna kucklade lite
överallt i platån.
Orrar!
Varje gång jag försökte att smyga mig till
ståndskallet skrämde jag lös någon fågel
som i sin tur drog med sig fågeln som hunden skällde på.
Hopplöst. Plötsligt fick jag syn på en orre som satt
upp i en björk på bara 50 meters avstånd. Jag
tänkte att om jag skjuter ner orren, så skräms
resten av fåglarna iväg och jag kan lättare locka med
mig hunden därifrån.
Nä.
Orren fick jag ner, men hunden brydde sig aldrig ens om och komma kolla
på fångsten utan for efter resten av fåglarna och
startade ett nytt ståndskall ytterligare 300 meter längre
bort.
Fina vyer var det dock från berget.
Nåväl - efter en massa ansmygningar tog jag mig tillbaks
till bilen med skakiga ben och med en motstävig hund med mig som
gärna hade fortsatt jakten där uppe i berget.
Hon är officiellt frisk nu.
111023
Lasse