Landön 110101-02
Vid åttatiden på den första dagen av det nya året slet Roger och jag med den fullastade pulkan. De 15 cm nysnö som hade fallit på isen på Landön kvällen innan gjorde att pulkan sjönk djupt ner i den och blev nästan omöjlig att dra. Planen var att vi skulle ta oss en bra bit utanför korvkön till ett område där Roger fick en röding på nästan 4 kilo ett par år sedan.
Ungefär halvvägs dit tog orken helt enkelt slut. Det var inte bara snön som ställde till det. Det fanns dessutom en del vatten mellan snön och isen.
Puh.
Vi hade förberett oss väl. Med tanke på kylan vi haft under senare tid hade vi tagit med oss en plåthink att elda i och t o m ett tält ifall det skulle börja blåsa.
Plåthinken var väldigt praktisk. Vi eldade med en blandning av grillbriketter och vedklabbar.
Som tur var höll vinden sig ganska lugn och temperaturen var relativt trivsamma -7º C.
Medan vi höll på med att bygga oss ett basläger la vi ut varsitt spö försedd med blinkpirkar och myshkor.
Bara efter några minuter började toppen på mitt spö att röra sig.
Hugg!
Jag skyndade mig fram och en stund senare hade jag fått upp den första rödingen. Rödingen var ingen märkvärdig fisk utan vägde bara en bit under kilot. Dock en trevlig fisk på det sättet att jag förstod att jag nog inte hade riggat helt fel. Efter att jag fått på nya maggots så skickade jag ner tacklet i vattnet igen.
Det tog bara ett par minuter innan fisk nummer två satt på. Och nummer tre.
Och så fortsatte det. Lite då och då fick jag ta en spurt till pimpelspöet som fisken knyckte i. Jag fick faktiskt upp ett tiotal fiskar på bara en dryg halvtimme.
Utan att varken Heli eller Roger kände någon fisk överhuvudtaget.
Skumt.
Då vi började bena ut hur det kunde komma sig, så kom vi fram till att Roger hade något större myshkor än jag och att Heli stod och höll spöet i handen. Fisken var nog väldigt försiktiga och skyggade både för rörelse och för stora beten.
Dessutom hade jag tacklat likadant som vi tacklade i somras.
För jag tycker faktiskt att man ska inte ändra på det som fungerar - och den här gången hade jag rätt.
Med besked.
Största firren jag fick låg kring två kilo och några var så små att de fick gå tillbaka.
Det var mycket folk på premiären
Senare på dagen jämnades resultaten ut något för både Heli och Roger fick upp någon fisk emellanåt, men mitt spö fick stå nästan orört. Som mitt försvar kan jag nog säga att jag gick mer in för fotandet och filmandet istället för fisket, men ändå...
Det verkade vara så att senare på dagen föredrog firrarna gröna myshkor istället för den gula Draggen de var så förtjusta i på morgonen. Därutöver gick fisken något djupare under iskanten på dan jämfört med morgonen. På morgonen fick vi de flesta huggen kring 4 meter under isen. Då dagen blev ljusare högg firrarna bättre ett par meter längre ner. Heli lyckades faktiskt bäst genom att envist orka stå stilla och pimpla med väldigt små och försiktiga rörelser med långa pauser emellan.
Drillning
En fin röding!
Vi märkte att lintjockleken också spelade roll. Ju tunnare lina desto fler hugg. Jag hade 0,16 mm tjock klar monofillina på spöna. Vi fick faktiskt upp alla fiskar som högg oavsett hur mycket de än stretade emot. Hemligheten bakom det är att istället för att hålla linan med fingrarna så drillar man upp fisken med hjälp av pimpelspöet.
Det fungerar alldeles ypperligt.
En stark fisk i kombination med att man har linan på isen (och runt isborren, pulkan och hunden) brukar inte sluta så bra.
Vi spekulerade lite om att fisken kanske skyggade för rörelse och ljud uppifrån isen också. Jag kunde faktiskt rent tydligt se i displayen för undervattenskameran när folk rörde på sig uppe på isen.
Fisken lär ha lagt märke till det också.
Man ska nog sitta eller stå still. Väldigt still.
Roger lyckades faktiskt dra på en riktigt fin röding. Och jag lyckades nästan att förstöra det för honom.
Så här kan det gå.
Där hade vi tur.
Fisken vägde något över 2,5 kg.
Nästa morgon var föret mycket bättre. Gårdagens spår hade frusit till och färden till fiskeplatsen gick som en dans. Väl framme la vi ut spön som var riggade identiskt med mitt spö som fiskade så bra på morgonen dagen innan.
Men nappen uteblev.
Då vi tittade runt såg vi att det inte kom upp så mycket fisk alls. Morgonhugget uteblev faktiskt helt.
Men fisken fanns där
De var bara inte på hugget.
Roger hade fått krypa till korset och inhandlat ett gäng Draggen kvällen innan. Senare på dagen började det till slut lossna med fisket och Roger lyckades att få upp ett helt gäng fina rödingar.
Roger (även kallad "Den Fagre" enl. hans eget utsago) drillar en fisk.
Närbild på Rogers tackel.
Heli fortsatte med sitt envisa pimplande och lyckades även hon att få upp ett gäng fina rödingar.
Hennes tackel bestod enbart av en grön blink och grön/orange myshka samt mängder med tålamod.
Fast vi hade med oss en deltagare på resan som tyckte att fisket var tråkigt.
Så nu har vi sparkat igång det nya fiskeåret.
En bra start!
Lasse
Rovågern 110104
