Skogsfågeljakt 100927
Jaktproven är faktiskt inte något vidare givande för hunden. Oavsett hur mycket den än försöker visa tjädern för husse, så skjuter husse aldrig.
Den dumma jäveln, tänker hunden nog.
Som ersättning för jaktprovsprövningar tänkte jag gå en tur till skogen direkt morgonen efter i förhoppningen att få fälla en fågel åt hunden. Men den här gången satt fåglarna förstås inte kvar och lyssnade på skallet utan pep iväg direkt.
Typiskt.
Mot eftermiddagen hittade dock Herman och jag ett hygge där det var rent av mycket orre. På ett hygge är det svårt att smyga sig närmare än 200 meter och kombibössan jag hade med mig är inte exakt nog för sådana skott. Herman hade utrustat sig med en 6,5 som är ett mer lämpligt långhållsvapen.
Jag fick första tjinget på att smyga mig till skottläge. Efter en stunds ålande och krypande låg jag enligt avståndsmetaren 208 meter från en orrtupp som satt upp i en torraka. Efter en stunds siktande fick jag iväg skottet och orren tumlade ner. Då jag hämtade fågeln såg jag att de andra orrarna hade bara flyttat sig ca 500 meter längre bort.
Efter en liten promenad kom Herman i ett bra läge på några orrar och kunde enkelt fälla ner en fågel till. Då han skulle hämta fågeln fick jag syn på en orre till inom skjutavstånd. Då fågeln säkert hade hört skotten och sett oss blev det lite bråttom. I all hast sköt jag första skottet över fågeln, för den rent av nickade för att markera att någonting svischade strax över huvudet på den.
Nästa skott höll jag något lägre och då fick fågeln syna backen.
Trevligt, trevligt!
100928
Lasse
