Sjöfågeljakt 100922
För en gångs skull kunde man rent av se lite blått på himlen. Det blåste en del, men inte så mycket att det inte skulle gå att ta sig till skäret där jag brukar passa efter gräsänder.
Väl framme släppte jag lös hunden och väntade på att hon skulle hitta någon mink inom några minuter. Av hennes fart att bedöma trodde hon det med, men inga minkar gick att hitta den här gången. Lite märkligt, för ifjol hittade hon hela 4 stycken på samma skär.
Efter en stunds spaning fick jag syn på ett gäng gräsänder som satt uppe på stenar en bit ut i vattnet, men inom skotthåll från skäret. Jag fick verkligen leka indian för att ta mig till skotthåll. Väl framme vid den stora stenen varifrån jag hade ca 150 meter till fåglarna var jag helt knäckt. Flunssan verkar sitta kvar i kroppen än och att åla fram i stenskravel tar på krafterna. I skydd av stenen gjorde jag mig redo för att öppna eld. Hunden var nyfiken på vad jag gjorde och då den såg att jag började sikta med studsaren sprang den mot gräsänderna och skrämde lös dem. Änderna flög bara ett tjugotal meter och började kvaxa tillbaks mot den skällande hunden. Man såg hur de retade hunden, för de började simma kvaxande längs efter stranden bara så pass långt ut i vattnet att hunden inte kunde ta sig fram till dem utan att simma. Ekipaget med änderna och hunden kom närmare och närmare och till slut hade jag hela andflocken på ca 30 meters håll. Hagelbössan hade jag förstås lämnat bakom mig där jag började ansmygningen.
Att skjuta med en .243 från 30-40 meters avstånd mot en fågel är rätt meningslöst. Jag har laddat patronerna för toppfågeljakt och utgångshastigheten för kulan är 1075 m/s. På kortare håll än 100 meter slår den sönder fågeln rätt rejält.
Så fåglarna fick vara i fred den här gången, men ...
100923
Lasse
