Landön 100601-02
Efter en veckas wobblersnideri var jag rätt less. Så på måndag kväll hade jag en sådan vy från tältsängen.
Inte dumt.
På morgonen packade jag in lite fiskeprylar i bilen och på eftermiddagen hade jag slagit upp tältet vid Landön och väntade på att klockan skulle bli 24.00 och jag kunde få påbörja fisket.
Vid 23.30 styrde jag ut flytringen och började sakta paddla mig mot korvkön. Det var rätt mycket folk ute på sjön. Vattennivån på sjön var verkligen hög och det var kanske därför som det var så få som fiskade från land.
Då klockan blev 24.00 började jag kasta med en stor mormyshka med liten hår-/flashstjärt och redan på andra kastet fick jag på en röding på ca ett kilo.
Det här börjar ju bra.
Fast sedan dröjde det länge innan jag fick nästa fisk. Då fisket såg allmänt segt ut paddlade jag sakteligen tillbaks mot tältplatsen. Rakt utanför tältet fick jag en röding till i samma storlek och den fick delta på onsdagens lunch med mig och hunden. Då klockan var 02.00 kändes det lockande att gå och lägga sig en stund.
På morgonen klev jag upp vid sextiden och såg en mängd båtar utanför tältplatsen. Fast de såg inte ut att få någonting. Det var lite märkligt tyckte jag, men senare på dagen fick jag förklaringen.
Folk hade haft kanonfiske mellan 04.00 och 06.00 då jag låg och snarkade.
Typiskt.
Så småningom tog jag mig ut och återupptog kastandet. På en grön/orange myshka lyckades jag få upp några firrar med en toppfisk på ca 2 kg.
Fisken kämpade överraskande bra för sin storlek. Länge trodde jag att jag hade dragit på någonting betydligt större än en röding på 2 kg.
Riktigt roligt.
Fast fisket ville inte lossna riktigt. Trots idogt kastande med mormyshkor i olika storlekar och färger fick jag bara någon ströfisk. I misströstan gick jag över till att kasta med små wobblers, spinnare och t o m flugor, men resultatet uteblev. Jag såg att de som åkte runt i båtar släpande på långedrag fick någon fisk emellanåt. Så fisken fanns där.
Men de ville inte hugga.
På kvällen kom Hasse från Umeåspecimen i land med sin kompis Thomas. De hade lyckats riktigt bra. Fast de hade struntat i rödingfisket och gått över till att släpa stora wobblers lite längre ut på sjön. De hade faktiskt lyckats få 2 kanadicker. En på drygt 5 kg och en på 6040 g. Snabbt hörde jag mig för om jag inte fick ta värvning i deras fartyg.
Det gick bra, fick jag höra.
På morgonen styrde vi båten ut från viken där odlingen ligger och började trolla oss fram på lite måfå. Efter fyra timmars trollande utan hugg, bestämde vi oss för att avbryta för lunch och återvände till tältplatsen. Vid korvkön såg vi en mängd båtar och alla verkade dra upp fisk på fisk. Inga större firrar, men hyggliga rödingar mellan 500g och 2 kg.
Huggperiod!
Rätt snabbt hade vi bytt ut gäddspöna mot lite lättare utrustning och kastade med rödingblänken vid korvkön. Vi såg en mängd rödingar som följde efter rödingblänken, men de vägrade att hugga på den maskagnade kroken. Först efter att vi förlängde tafsarna till nästan 1 meter och bytte kroken mot en harörenymf fick vi de första fiskkontakterna.
Men det gick segt.
Slutligen kände vi oss tvungna att byta till långedrag och göra som alla andra.
Men resultatet uteblev fortfarande.
?
Vad är det vi gör fel?
Vi började experimentera med tafslängder, agn mm. Men först då Hasse knöt på en Spin N´glo i ändan på långedraget började rödingarna hugga på allvar.
Spin N´glo
Det här gillade rödingarna
Efter ett tiotal rödingar kände vi oss nöjda med fisket och bytte tillbaks mot lite grövre doningar och fortsatte jakten på kanadickerna.
Beten för kanadicker
Vinden tilltog något och pålandsidan såg lockande ut. Gäddorna brukar ju samlas på pålandsidan av sjöar och hittills har ju kanadicker betett sig väldigt likt gäddorna.
Det är kanske där man ska söka dem.
Bara efter några minuter fick Hasse ett hårt hugg, men fisken släppte nästan omgående. Wobblern var en sprillans ny liten Zalt och vid närmare inspektion kunde jag bara se några få tandmärken på den.
Gädda?
Absolut inte. Den som hade huggit på wobblern hade inte den tandgarnityr som gäddan har.
Det måste ha varit en öring eller en kanadick.
Vi fortsatte att trolla längs land och bara efter några minuter såg det ut på det här viset i båten.
Kanadickerna är inte blyga på att ta stora byten
Upp kom en kanadick på strax under 4 kilo som nöp en gul/röd/grön Westins jätte.
Vi var faktiskt riktigt upprymda och nöjda med att ha lyckat få upp en fisk. Men fisket var långtifrån över. Efter att jag hade bytt till en grön/silver Zalt fick jag ett stenhårt hugg, men fisken slog sig lös med en gång.
Förbannat.
Originalkrokarna i en Zalt är lite väl tjocka i godset och jag bytte (svärande) ut dem mot Owner-krokar. Fast nu hade jag väl sumpat min chans tänkte jag.
Nä du.
Bara efter någon minut fick jag ett nytt hugg och den här gången satt fisken fast. Första minuterna hade jag fullt upp med att försöka parera mot alla hejdlösa rusningar. Fisken var verkligen helvild. Den längsta rusningen var säkert på 60-70 meter. Då fisken lugnade ner sig kunde jag känna att den var riktigt ordentligt tung. Den var rent svår att dra mot båten. Efter 5 minuters drillning började vi gissa på rätt höga vikter för fisken - kanske ett nytt personbästa?
Kanske ett nytt svenskt rekord?
Tanken svindlade. Men fisken var ordentligt tung.
Till slut passerade fisken båten så att vi kunde se den.
Vilken antiklimax. Wobblern hade hakat fast sig mitt i ryggen på en kanadick på ca 6,5 kg.
Blaha.
En liten stund senare var det Thomas tur att dra på någonting lika tungt och aggressivt.
Men den här gången satt krokarna i käften på fisken!
En fin kanadick
Fisken vägde hela 7380 g.
En Zalt i närbild
Sedan verkade huggperioden vara över för fisken gick över till att bara nafsa lite försiktigt på wobblers. Hasse lyckades få upp en sista kanadick på under 3 kilo, men sedan var fisket definitivt över.
Men vi var nöjda ändå.
Det är inte så ofta man lyckas så där bra med ett nytt fiskevatten.
Landön gav verkligen mersmak.
100604 Lasse
