Hoting 090930-091002
Nu är hösten här
Eftersom jag har varit lite nyfiken på hur skogsfågeln har lyckats med föryngringen på Jämtlandssidan, så gjorde jag en 3 dagars tripp till Hoting. SCA säljer jaktkort till ett flertal områden runt Hoting. Jag valde ett område helt på måfå. Hunden började faktiskt hitta fågel direkt efter att jag släppte lös henne och efter bara 20 minuter var jag i full fart med att smyga mig till ett ståndskall. Hunden var väldigt säker på sin sak. Jag har faktiskt lärt mig att höra på hennes skall ifall hon ser fågeln eller om hon skäller bara på vittring. Den här gången var det ingen tvekan - hunden såg fågeln. Efter en försiktig ansmygning stod jag ca 30 meter från den lilla tallen som hunden skällde mot och efter en liten stund såg jag också orrtuppen som satt bara 3 meter ovanför hunden. Försiktigt lyfte jag kombin, fick kornet på orren och tryckte iväg skottet. Istället för den rätt kraftiga rekylen från 12 kalibers hagelpipa fick jag känna en väldigt mjuk rekyl och något vassare smäll än jag hade förväntat mig.
Jag hade glömt att slå om pipväljaren över till hagelpipa och följaktligen hade jag skickat iväg en .222 kula.
Den orren hade turen på sin sida.
Bara 5 minuter senare hade hunden en ny fågel på gång. Den här gången kollade jag pipväljaren 2 gånger innan jag tryckte av och skickade hagelsvärmen till talltoppen där den lilla orrtuppen satt.
Den här gången gick det bättre
Om man tittar noga på bilden ser man att fågeln är en årsunge. Skogsfåglarna hade tydligen lyckats bättre med föryngringen kring Hoting än i områden norrut.
Rätt lovande.
Första jaktdagen gav inga fler fåglar trots att hunden hade ett flertal ståndskall. Det är nog så att jag hade kunnat skjuta några fåglar, men då hunden inte markerar fågeln riktigt eller om jag är osäker på att jag har rätt fågel i sikte - avstår jag oftast från att skjuta. Jag är övertygad om att jag blir belönad för det i form av en hund som fungerar väl i skogen.
Fast allting går inte som man vill alltid. Nästa morgon fick jag se hur hunden fick upp en riktigt fin tjädertupp. Jag hörde hur fågeln slog fast i ett träd knappa 100 meter från mig. Hunden var på plats efter bara några sekunder och skällde med väldans iver.
Världens läge!
Äntligen en stortupp på gång. Den här gången var jag extra varsam då jag smög mig fram mot trädgruppen där hunden skällde. Sista 30 metrarna till den granen som jag hade valt att smyga mig fram till gick jag på knäna. Sakta. Utan att knäcka en kvist. Väl bakom granen som låg ungefär 35 meter från hunden som skällde upp mot en stor tall tog jag fram kombin från det inbyggda fodralet i ryggsäcken. Väldigt försiktigt kikade jag mellan grenarna av granen mot tallen. Bara efter några sekunder såg jag en tjäderformad mörk figur bland grenarna nära toppen av tallen.
Där sitter den!
Rätt snabbt fick jag iväg skottet med resultatet att tjädern som satt bakom trädstammen lite längre ner i tallen fick väldigt bråttom.
%¤##¤"#¤%, ¤#¤#""#!!!
Det jag hade skjutit på var bara grenar, skuggor och lite fantasi.
Något senare fick jag dock skjuta en orre till åt hunden. Den här gången en gammal och stor orrtupp.
På kvällen parkerade jag bilen vid en vändplan på kanten av ett kalhygge. Medan jag reste tältet stack hunden iväg för att forska omgivningarna. Plötsligt fick jag se hur hunden fick upp en ny gammeltupp vid hyggeskanten och fågeln slog fast i ett träd bara 150 meter bort. Hunden var snabbt på plats och efter en stund låg ja där med bössan på ryggsäcken och försökte få korset att lugna ner sig på sidan på tjädertuppen. Precis då jag höll på att trycka iväg skottet lyfte tjädern, flög en liten stund och slog fast ca 200 meter bort i toppen av en gran. 200 meter är för långt för kombin, så jag försökte smyga mig lite närmare. Innan jag fick något nytt läge på fågeln, lyfte den igen och slog fast ytterligare 200 meter längre bort. Hunden hängde med på varje förflyttning och fortsatte med ståndskallet direkt efter att fågeln slagit fast. Och så fortsatte det. Hunden fick alltid skälla ca 2 minuter innan fågeln åter blev nervös och flyttade på sig några hundra meter. Jag räknade till 8 förnyade ståndskall innan hunden tappade bort fågeln.
Duktig jycke!
På väg tillbaks till tältbygget råkade jag slänga ett blick på skogskanten och fick syn på en tupp som satt i en tall ca 250 meter bort. Jag kunde ta mig närmare i skydd av några träd som var kvar på hygget, men efter träden var det bara öppet terräng till fågeln. Jag fick fram avståndsmätaren som visade att det var 170 meter till fågeln.
Det är långt för kombin. Fast å andra sidan blåste det inget, så det borde inte vara helt omöjligt heller. Fågeln satt vänt mot mig med sträckt hals. Den hade nog sett eller hört mig, men satt kvar ändå.
Jag fick bra stöd för vapnet och lyckades få iväg ett bra skott.
Fågeln slängde ett par kullerbyttor i luften och ramlade ner helt livlös.
Ja!
Hunden hade nog hört skottet och var på plats före mig.
Kulan hade gått in någonstans vid stickhålet och kom ut i mitten på ryggen.
En bra träff. Gammkombin går bra.
På fredagmorgonen var vi ute i god tid, men det var svårt att hitta någon fågel. De få tjädrar vi skrämde lös satt upp i träd. Hunden hade inga spårlöpor att gå på.
Lite märkligt.
Senare hittade vi ett par mindre orrflockar, men fåglarna tordes inte lyssna på hunden mer än några få sekunder. Detta upprepade sig gång på gång. Jag ringde en jaktkompis som jag visste var på fågeljakt i Åsele och han klagade på samma sak. Fåglarna var väldigt varsamma och betedde sig helt annorlunda än dagen innan. Det mest märkliga var att jaktkompisen hade pratat med sin bror som var på fågeljakt i mellersta Finland och t o m han hade upplevt samma sak.
I bilen på väg hem fick jag höra på radion att det var ett rejält busväder på gång. I Härjedalen skulle det snöa upp mot en decimeter under lördagen. Kanske var det skiftet i väderleken som gjorde fåglarna så skärrade.
Vem vet.
091004 Lasse
