Vy


Hörnefors 090914

Försök numero 3 med skogsfågeljakten i Hörnefors började väldigt bra. Vi hann inte mer en 100 meter från bilen innan hunden hittade ett helt gäng tjäder (förmodligen en kull). Första halvtimmen gick åt till att hunden, som nog blev lite väl het i gröten, for runt och levde om i skogen utan att någon fågel satt fast mer än några sekunder.
Hon hade visst hemskt trevligt. Det lät så.
Efter ett tag började hon lugna ner sig något och fick faktiskt en tjädertupp  sitta kvar och lyssna på skallet. Jag försökte smyga till ståndskallet enligt alla konstens regler, men lyckades inte få syn på fågeln innan den lättade.
Synd.

Efter ett par förflyttningar fick Herman och jag smyga oss till ett väldigt tätt och fint ståndskall. Man rent av hörde på hunden att hon var säker på sin sak. Den här gången var det Herman som fick syn på fågeln först och Trullis andra fågel för året damp ner i backen. 

En tjäderhöna

Vi var faktiskt rätt nöjda för dagen.
Fast att fara hem kändes lite tidigt och hunden hade helt klart fått nya krafter efter att den fått sätta tänderna i en fågel.
Så vi provade ytterligare ett område. Vi stod uppe på en bergsknall då vi hörde hur hunden skällde ett par skall för att sedan tystna. Upptaget var kanske 250 meter ifrån oss. 30 sekunder senare började hunden skälla ivrigt ytterligare 200-300 meter längre bort. Hade vi inte stått uppe på en höjd så hade vi nog aldrig hört henne för så långt borta var hon. Jag började skynda mig mot ståndskallet, men hade inga höga förväntningar. Det skulle ju ta rätt lång tid innan jag kom fram. Skulle hunden verkligen orka skälla så länge? Eller ids tjädern att sitta kvar?

Fast å andra sidan brukar man ju lyckas med saker och ting emellanåt.

Jag följde en bäck som rann i en sänka och lyckades komma till ungefär 100 meter från skogsholmen som låg vid kanten på en kalhygge. Jag smög mig försiktigt upp från sänkan och började spana mot träden med hjälp av en kikare. Problemet var att jag kunde inte se hunden. Skogsholmen låg i en sänka och hunden doldes av dess kanter. Jag kunde med hjälp av hörseln lista ut vilka träd fågeln borde sitta i. Jag flyttade mig en meter i taget och spanade av träden efter varje förflyttning.
Till slut fick jag se tjädertuppen som satt närmast trädstammen på en gren halvvägs upp i ett träd . Jag kunde inte se fågeln helt där jag låg, men framdelen på bröstet och halsen syntes väl.
Det ska räcka.
Jag fick iväg en kula från kombin och fågeln rasade direkt ner i backen.  



Hunden skällde på fågeln i över en halvtimme utan avbrott. Det kändes väldigt bra att hon fick betalt för det fina jobbet hon gjort.
Duktig flicka!

090916 Lasse

 


Tillbaka