Sitasjaure 240425-240504
Jo - så här.
Vintern hade verkligen gått i baklås uppe i fjället. Under de "vanliga år" brukar snösmältningen ha kommit igång i slutet på april, men i år - nix.
Istället såg det ut på det här viset.
Fina vyer, men mycket vinter. Alldeles för mycket vinter ...
Då väcks ju frågan - Vad är problemet?
Svaret blir rätt så lång och invecklat. Först och främst är Sitasjaure stor. Eller rättare sagt STOR.
Då snösmältningen kommer igång fylls åarna som rinner ut i sjön omed vatten och för med sig godsaker till fisken i sjön. Och i och med det finns inte fler än ett par åar så blir det lättare att hitta fiskeställen.
Och nu var åarna snustorra.
Vi försökte förstås fiska av det sedvanliga åmynningen, men vi insåg rätt snabbt att det enda som fanns där var röding i strömmingsstorlek.
Jaha.
Vi skulle fiska en hel vecka så vill i alla fall jag försöka få fram något rejälare fisk.
Men hur i ¤#%%&&¤#/ gör man det i en jättestor sjö som man inte har någon djupkarta över. Och där det inte fanns varken andra fiskare eller gamla pimpelhål.
Hmmm?
Jag tror att jag tänkte så att fogarna knakade i skallen ...
Ok. Till slut så kom jag på en plan som skulle kunna fungera.
Söka genom de mindra sjöarna som fanns i närheten och som gick att ta sig till utan större strapatser. Och försöka leta efter land på Sitasjaure och försöka hitta ett större grundområde.
De mindre sjöarna vi tog oss till var endera tvärdjupa eller innehöll bara småröding.
Så den delen av planen gick som planer brukar gå, dvs inte alls.
Så - det blev en expedition på Sitasjaure.
Sjön ligger mellan fjäll som stupar rätt brant ner till sjön. Och botten i sjön följer oftast samma lutning ner. Alltså tvärdjupt.
Ingenstans på sjön fanns det några öar eller skär utan det hela liknade en bländande vit badkar som någon tryckt ner bland ett gäng branta fjäll.
Det var rent av svårt att veta var strandlinjen gick för det myckna snön. Snön gjorde omgivningarna också så skärande vita att det gick knappt att överhuvudtaget skilja några detaljer.
Så lösningen blev att Seppo körde skoter och jag stod upp baktill och försökte spana för att kunna lokalisera ett fiskeställe.
Och vi körde och körde. Tog små pauser och testade fiska en stund utan att få nåt. For vidare. Testade någon liten vik utan att få fisk.
Och så fortsatte vi lääääänge.
Det hela kändes minst sagt tröstlös.
Till slut så passerade vi ytterligare ett fjäll och mellan det och nästa fjäll låg det en dalgång som sluttade ganska flackt ned mot sjön. Då vi kom närmare så såg jag faktiskt upphöjningar i isen en bra bit ut från strandlinjen. Och det var inte bara en upphöjning utan flera.
Intressant!
Jag försökte lista ut ett bra område att starta provborrningarna. I första hålet fanns det bara en halvmeter vatten under isen. ett tjugotal meter längre ut var det en halvmeter djupare.Ytterligare längre ut började djupet ligga på 2-3,5 meter och där borrade jag ett flertal hål.
Medan jag borrade upp hålen så var jag rätt säker på min sak och sa högt till de andra att jag tror att vi har hittat ett fiskeställe.
Och i första hålet jag skickade ned blänket i fick jag ett bra hugg bara efter några sekunder och upp kom den första vettiga rödingen för resan. Den var ingen jätte, men ändå en fisk på 5 hg.
Det kändes bra!
Fisket blev inte något speciellt, men ändå hyggligt. Grundmrådet visade sig vara rätt stort och varje gång vi kom dit under de kommande dagarna fick vi hyggliga rödingar. Det bästa sättet att fiska visade sig vara att man borrade ett antal pimpelhål på måfå för att sedan ge isborren till nästa man som fortsatte med borrandet. Sedan fiskade man av hålen under 10-15 minuter. I snitt kan man nog säga att man fick en fisk/hål, men på det sättet att flera hål var tomma för att sedan ett hål gav 2-3 fiskar.
Jag tyker att sådant är typiskt för fisket då det fortfarande är för mycket vinter - fisken rör sig inte speciellt mycket.
Angånde beten så var kombinationen i fotot det mest gångbara. Alltså ett lätt rödingblänke på ca 50 mm som var målad i gult/grön/orange och en Draggen agnad med maggots i färg 42 (fluo-orange/guld) under blänket på 15cm tafs.
Den kombinationen var så pass bra att om det fans fisk i hålet så högg de.
Jag testade filma en del, men i och med att det var så glest med fisk så gav det inte så mycket. Filmandet fungerar bättre på grunt vatten där man kan se både botten och isen samtidigt. Men som sagt så måste också fisken samarbeta på ett bra sätt ...
Bra krokning!
Seppo med en standardröding för resan
En verkligen bra redskap som Pekka hade med sig var den här:
Alltså ett slag av miniatyr eldstad tillverkad av rostfritt som vi ställde på ett par vedklabbar på isen.
Helt suverän pryl för korvgrillning!
Tältandet gick också bara fint. Tältet var så pass stort att 4 vuxna fick bra plats därinne och som golv hade vi en isolermatta för betonggjutning. Och varsitt liggunderlag förstås. Vi hade ingen uppvärmning i tältet utöver en gasoldriven torgvärmare som vi eldade med en stund vid läggdax. Jag hade faktiskt försett mig med ett antal handvärmare (Hothands) och stoppade in en i varje sidoficka av den lurviga teddyjackan jag hade på mig inne i sovsäcken.
Det var en riktigt bra idé!
Matlagningen var tänkt att skötas med en gasolkök, men den jäveln ville inte samarbeta riktigt. Vi försökte fundera ut vad det hela satt fast i, men konstaterade att det var reduceringsventilet till den som inte tyckte om kylan. Och sådana problem går inte att lösa på kalfjället.
Istället lagade vi maten med en Muurikka och kokade vatten med en mindre Primus gasolkök försedd med vintergas.
jJarmo, Pekka och Seppo vid frukostbuffén
Muurikkan igång!
Som lite extra så hade Pekka (som är en ingengör/radioamatör läs nörd) med sig en massa elektronik och en ihopfällbar halvdipolantenn på 5 meter och kunde hålla kontakten med fruarna på hemmaplan via något väldigt avancerat mejlsystem som inte gick via telefonnätet. Men det funkade faktiskt klockrent!
Vinter!
En fin kvällsvy
240603 lasse
