Vilhelmina 220120-22
Jag har hållit koll på skidföret dagligen. Och hoppats på bliväder med regn följt av rejält med minusgrader. Då skulle det fortfarande finnas en liten möjlighet till att få skjuta en fågel åt hundvalpen under den här jaktsäsongen. Utan ordentligt skare kan inte hunden annat än gå efter jägaren i skidspåret.
Sådant brukar inte generera så mycket resultat.
Nu uppenbarade det sig läge för lite hundjakt. En bekant till mig ringde från Vojmsjön och trodde att det skulle bli bra före under de närmsta dagarna.
Och 2 timmar senare satt jag i bilen på väg västerut.
På morgonen var vi framme vid kanten på myren där vi skulle jaga. Medan vi höll på med skidorna stack hunden iväg och fick upp en orrtupp direkt.
Tuppen hade bråttomt iväg, men att få en fågelkontakt direkt gav ändå lite hopp inför jakten.
Snön hade satt ihop sig ganska bra och bar en korvstinn gubbe på breda skogsskidor. Men hunden hade det värre. Stundvis kunde den ta sig fram med försiktiga steg uppe på snön för att sedan komma ut på mjukare och sjunka ned nästan helt.
Inte optimalt direkt.
Det här blev ett ganska roligt foto pga. det som hände bara några minuter efteråt.
Då Pekka och jag kom till till den lilla granskogen på fotot försvann plötsligt hunden i skogen åt vänster. Det syntes att den hade det kämpigt med att ta sig fram i snön. Men den hade gett sig fan på att ta sig in i skogen i alla fall.
Lite förvånade stod vi kvar, men klokt nog lät vi hunden söka i lugn och ro.
Och plötsligt fick vi höra ett väldigt ivrigt, nästan ylande skall.
?
Jaha? En harjävel? Mård?
Hunden var tyst en stund och plötsligt hördes skallet ett hundratal meter ifrån upptaget. Och man hör faktiskt på skallet om hunden skäller mot ett spår på snön eller om den skäller med nosen uppåt mot trädtopparna.
Ett skall uppåt hörs mycket klarare och med en större styrka.
Nu hördes det ett starkt och ivrigt skall.
Riktad uppåt!
Jag smög mig i riktning som jag trodde skulle föra mig till en plats där jag skulle kunna få se hunden.
Men skogen var rätt tät så det gick inte att få ögonen på hunden. Däremot såg jag en tjädertupp högst uppe i toppen av en gran ca 150-170 meter bort.
Och skallet kom därifrån.
Första riktiga ståndskall på tjäder för hundvalpen!!!
Jag förstår att för folk som inte sysslar med jakt och jakthundar kan det låta lite löjligt med allt ståhej med en stackars pippi som hunden bjäbbar på.
Men för mig och de allra flesta andra fågeljägare är det en väääldigt stooor grej!
Du vet - översatt i fiskarspråk - typ en gädda på 15kg eller en abborre på över 2kg. En röding som får precis plats i ett pimpelhål på 150mm efter att man har drillat den i en kvart.
Ungefär så. Eller värre.
Där jag stod fanns det inte skuggan av en chans att skjuta. Jag kunde se tjädern då jag stod upp, men att skjuta på frihand på sådant avstånd med en tung kulgevär är något som hör till en Hollywoodfilm.
I det verkliga livet måste man hitta fri sikt mot fågeln då man ligger i snön med bössan liggande stadigt på någon form av stöd.
Så jag fick söka mig vidare.
Att hitta en bra skottplats hör till saker som är hur enkla som helst tills man försöker ge sig på det rent praktiskt.
Då är det hela hemskt svårt.
Men genom att huka mig ner och hasa mig vidare på skidorna med bakdelen nästan nere i snön kunde jag betrakta skogen ungefär från den vinkeln som man gör då man ska skjuta.
Och till slut så öppnade det sig en rak linje till fågeln mellan två grova grenar på en tall. Genom att förflytta mig 5 meter utåt så kompenserade jag för den något högre vinkeln jag hade uppe på snön.
Och då jag låg där nere i en snögrop kunde jag se fågeln i kikarsiktet!!!
Att bedöma avstånd i sådant läge är svårt. Men å andra sidan har jag laddat skotten i en så pass hög hastighet (1075 m/s) att kulbanan blir rätt flack. Mellan 150 och 200 meter skiljer träffarna bara några enstaka centimeter i höjdledes.
Och en tjädertupp är en stor fågel.
Så jag struntade i avståndsmätaren och matade istället in ett skott i loppet.
Då jag åter kikade genom kikarsiktet var fågeln borta.
Vad i &/¤%&/&¤#""%( och )(/))&%¤¤%&/(!!!!
Hunden tystnade också.
Alltså nu var det bara sekunder som saknades från att jag fick skjuta ner första fågeln åt valpen.
Men nära skjuter varken en hare eller en tjädertupp ...
Nåväl.
Vi fortsatte jakten i ett par dagar. Och hur märkligt det än kan te sig så var det hundvalpen som skrämde lös de flesta fåglar vi fick se på hela jaktturen. Den följde oftast bakom oss i skidspåret för att sedan plötsligt dra iväg åt något håll utan att det fanns ett synbart spår någonstans.
Och snart hördes det några skall följd av en skrämd tjäder eller orre som flaxade iväg.
Hunden måste ha känt någon slags vittring på fågelrackarna på relativt långt håll.
Imponerande av en hundvalp på bara dryga 6 månader.
Det blev inga fler ståndskall för hunden och de gånger jag försökte smyga mig på någon fågel som jag fick ögonen på slutade bara med att jag skrämde lös dem. Skaren är trevlig att åka skidor på, men den gör smygandet ganska högljudd så att säga.
Till slut kom jag på bra skotthåll från en orrtupp, men skottet resulterade bara några fjädrar vid trädet där fågeln satt trots att det hördes ett klart träffljud.
Sådant händer emellanåt.
Vojmsjön!
I år är fågeljakten förlängd till den 15/2 så jag funderar på att göra ett försök till. Kanske i Jämtland den här gången.
220127 lasse
