211230
Det var fortfarande mörkt då Vesa, Alexi (hundvalpen) och jag plumsade i snön mot hygget där orrarna brukar sitta på morgnarna.
Dagarna är fan så korta så här års.
Planen var att jag skulle gå runt med valpen och Vesa skulle sitta still på pass vid kanten på hygget. På det viset borde vi få chans på några orrar.
Så var det tänkt.
I och med det har varit så milt så tänkt vi att skidorna skulle bara ställa till med besvär.
Det var dåligt tänkt märkte jag då jag åter sjönk ner i en snöfylld grop som någon skogsmaskin lämnat efter sig. Under hösten var det rätt regnigt och resterna av det vattnet skvalpade längs ner i groparna.
Jag saknade mina skidor efter några hundra meter i det där ...
Men jag tog mig uppe på en lite skogsglänta högst uppe på en kulle mitt på hygget.
Vädret var perfekt för ändamålet. Lite disig och mild morgon som var nästan vindstilla.
Men tiden gick utan att jag fick se ett endaste orre i luften. Men då jag vände och kikade åt ett håll där man sällan ser några fåglar så satt det en orrtupp i en björk bara 200 meter ifrån mig.
Varken hundvalpen eller jag hade varken sett eller hört något, så mest troligt hade fågeln legat för natten i en snödriva i närheten av trädet den satt i.
Skitsamma.
Jag smög ett tjugotal meter närmare i skydd av en gran och kunde lägga mig ned och göra bössan i ordning utan att fågeln avbröt frukosten.
180 meter låter som ett långt håll att skjuta på en fågel, men med ett välskjutande vapen och lite övning så är det inte speciellt svårt.
Fast det är ändå lättare att bomma än att hitta av.
Då jag tryckte av skottet så hann jag se att skottet tog och hörde ljudet av en kula som träffade. Jo - jag har ljuddämpare på min .243 som jag trimmat in för toppfågeljakt. Annars skulle man nog inte höra några träffar ...
Men fågelrackaren fick ordning på vingarna och istället för att rasa rätt ner så flaxade den åt sidan. Men den flög ingen bra.
Jag pulsade till björken där den suttit och kollade noga efter spår runt trädet.
Ingenting. Inte en blodroppe eller fjäder. Men då jag gick med hundvalpen i den riktningen fågeln flög så såg jag först några fjädrar och sedan fler och fler blodroppar i snön.
Och 70-80 meter från trädet hittade hundvalpen den stendöda orren.
En nöjd hund!
Då jag rensade fågeln på kvällen så satt hålet ganska exakt där den ska sitta.
Men vissa gånger verkar det som att viltet inte vet att de precis gått och dött utan bara drar vidare.
I riktningen vi gått så låg det ett litet skogsdunge till så valde jag att gå dit istället för att återvände till det första passet.
Bara efter några minuter hände samma sak igen. En orre satt i en torraka på 160 meters avstånd utan att jag eller hunden märkt den.
Efter skottet ramlade fågeln ned utan ens att öppna vingarna.
Då jag gick för att hämta fågeln fick jag se nästa orre i toppen av en något högre tall en bit in i en plantering. Fågeln hade med säkerhet sett oss vandra i snön. Så det bästa var att gå vidare, men i en riktning som skulle föra oss till kanten av planteringen en bra bit ifrån där fågeln satt.
Sådant brukar orrar tillåta utan att flyga iväg.
Då man kommit till skogskanten kan man försiktigt ta sig närmare fågeln i skydd av träden för att sedan åter gå utåt från skogen tills man hittar fri sikt mot fågel.
Komplicerat det där.
Medan jag smög och hade mig så försvann hunden in i planteringen.
Och började skälla på orren!
I ärlighetens namn måste man erkänna att det var inget fint ståndskall utan mer en gles och osäker gläfsande blandad med både riktiga skall och gnyende och fan och hans moster.
Men "skallet" var riktad mot en fågel!
Jag förstod att med lite snabbhet så skulle jag kanske hinna få iväg ett skott innan fågeln ledsnar på bjäbbandet. Men just då jag skulle lägga mig ner med bössan så fick fågeln nog och flög sin väg.
&%#¤%"¤&/¤#!!
NÄRA! - skjuter varken hare eller fågel ...
Det hade varit trevligt att avsluta året med en fälld fågel åt valpen. Men det vara bara önsketänkande för valpen är bara dryga 5 månader gammal.
Toppjakten är förlängd till mitten på februari så med lite tur så hinner det kanske bli fler tillfällen att jaga.
Fast snön brukar ställa till det för hunden.
Men till hösten lär hunden vara jaktbar.
211230 lasse
