Hoting 190825-26
Klingerselet
Jag hade det lite på känn att tiken inte skulle orka vidare mycket i fågelskogen.
Men säker kan man inte vara före man provat.
Med en trädskällare brukar man vara ganska restriktiv med skjutandet. Det har då jag varit i alla fall. Bara då hunden har varit säker på sin sak och skällt på fågeln utan att tveka har det varit dags för ett skott.
Nu la jag upp taktiken lite annorlunda. Jag gav mig själv order om fri eldgivning vid fågelkontakt för att ge tiken en sista möjlighet att få sätta tänderna i någon fågel.
Jag hoppades förstås att hon skulle lyckas med att skälla fast en pippi, men nu var det inte så noga med etik längre.
Det ska bara bli resultat.
Kvällen innan premiären åkte jag runt hela jaktområdet i Hoting för att om möjligt hitta en tjäderkull. Det hade varit trevligt om jag kunnat släppa hunden på en tjäderkull direkt på morgonen.
Men i år verkar det inte finnas speciellt mycket fåglar kring Sunnansjö. Det enda jag lyckades få se var några enstaka gamla orrar.
Lägret byggde jag upp vid Klingerselet. Tanken var att köra korta pass i skogen med hunden och låta den vila upp ett par timmar mellan passen. Och då skulle jag hinna testfiska prototypen till den blivande gäddwobblern.
Morgonens första jaktpass bekräftade mina farhågor.
Trots att vi gick genom områden där jag mest alltid hittat tjäderkullar så lyckades vi inte få fart på en endaste fågel.
Helt tomt.
Och hunden som jag förut hade problem med att jaga med pga av hon var så vidsökt och kunde försvinna i timmar eller hela nätter - orkade knappt ta sig fram i terrängen.
Sorgligt att se.
Efter ett par timmars tröstlöst harvande gav jag upp och åkte tillbaka till lägret.
En trött hund
Medan hunden tog igen sig så gav mig iväg för testfisket.
Det gick lite bättre.
Egentligen simmade wobblern rätt trevligt. Den har en vid och bestämd lunkande gång som gäddorna verkar uppskatta. Genom att göra göra ett halvlångt ryck med spöet följd av ett vevstopp så fick jag wobblern att göra några stora och lite vingliga slag för att sedan vända 90°och stå still i vattnet.
Det såg rent riktigt bra ut.
Problemet var kroktacklet som inte riktigt fungerade som jag ville.
Och att jag placerat kroken helt fel.
För någon anledning hade jag utan att riktigt tänka igenom saken byggt wobblern så att kroken hamnade i jämnhöjd med stjärten på wobblern.
FEEEL!
På de få testfisken jag hunnit med ha resulterat många missade hugg. Jag har inte riktigt hunnit analysera vad som varit problemet.
I och med att vattnet i Klingerselet är så klart fick jag tydligt se allt som hände.
Gäddan följer ofta bytet en bit bakom och snett under den. Då den bestämmer sig för att hugga simmar den nästan förbi bytet för att sedan hugga den rakt från sidan i en blixtsnabb vändning.
Och hugget hamnar oftast i mitten av bytet.
Och då man tänker på de firrar man sett som dekorerats av tandmärken så har skadorna varit mest alltid i mitten på dem.
Jag får tänka om hela prototypen, kroktacklet, balanspunkten mm ... ("#¤#¤"!!)
Men samtidigt tror jag att jag är på rätt spår i utvecklingen.
Kanske.
Hoting
Det andra jaktpasset gick till ett riktigt snårigt område. Tanken var att kanske kunna hitta en orkull. Årsungarna av orre brukar var riktigt dumma vid jaktstarten.
Istället för kombin så hade jag med mig min gamla, men ack så välfungerande halvautomatiska hagelspruta.
Och fri eldgivning var det!
Och hör och häpna så skrämde vi lös en ensam orrkyckling vid kanten på ett hygge. Märkligt nog lyckades jag vingla till bössan på ett sådant sätt orren damp rätt ner i backen. Men det var ändå inte lätt att hitta den. Tydligen tog skottet inte ihjäl fågeln på riktigt utan den hade lyckats ta sig iväg en bit och gömt sig under en granplant. Utan tiken hade nog fågeln blivit kvar där.
En glad men trött hund!
Nästa morgon startade vi återigen på ett område där jag skjutit många tjädrar.
En tjädertoalett
Men det hela resulterade bara i det att jag fick se ett par ensamma tjädrar lätta på dryga hundra meters avstånd. Att tiken skulle lyckas hitta och skälla fast en gammfågel kändes rätt osannolikt med tanke på hennes kondition.
Så efter lunchen tog vi en ny promenad efter en nästan igenvuxen skogsbilväg i ett annat område där orrarna brukar hålla till.
Efter en stunds promenad skrämde hunden upp en skaplig orrkull med 5-6 fåglar i. En av tuppkycklingarna tog ett hemskt dåligt beslut och passerade mig på ca 30 meters avstånd.
Det gick inte bra. För orren alltså.
Hunden blev kvar på stället och fortsatte att skälla mot en halvstor och riktigt tät björk i den snåriga skogen. Dumt nog så trodde jag inte att det skulle blivit kvar någon fågel i trädet efter hagelsmällen.
Men där hade jag fel.
Då jag försökte röra mig så att jag skulle kunna se bättre så skrämde jag lös en orrtupp från björken.
Och lite senare fick jag försöka skjuta på ytterligare en som flaxade bland träden.
Hopplöst.
Då situationen var över så lockade jag hunden dit där jag antog att den första fågeln ramlat ner i.
Och en stund senare hade jag återigen en hemskt nöjd hund!
Nu får jag bara erkänna det faktum att tiken har jagat klart och ska bli en pensionär. Frågan som väcks då är om jag ska skaffa mig en valp medan hon fortfarande lever eller om jag ska vänta tills hon är borta.
Inget lätt beslut direkt.
190902 lasse
