Sörfjord 180405-08
Här går starten!
Den här gången blev det återigen en tidig start på fisketuren. Men så måste det ju vara för att vi skulle kunna vara framme i Sörfjord och hinna fiska en stund före mörkret.
Så klockan 04.00 höll vi på att stuva in packning hos Gunnar. 20 minuter senare fick vi lasta ur bilen helt hos Johan. Efter några misslyckade försök så lyckades vi till slut få in all packning i bilen.
Men bilen blev riktigt välfylld.
Gunnar lyckades få upp den första fisken! En kolja som var något mindre än pirken. Men ändå en fisk.
Första kvällen gav bara ett gäng koljor och torskar i miniatyrformat.
En kolja
Omgivningarna var fina!
Vintern innan lyckades jag slita sönder ekolodsgivaren på min gamla Hummingbird. Ekolodsgivaren höll inte för att hamna in under skotermattan då jag körde i 30 km i timmen.
Det tycker jag var svagt ...
Nåväl.
I alla fall behövde jag skaka fram ett nytt ekolod. Jag stod i kvalet mellan att ta med det stora lodet från trollingbåten eller ett äldre, något mindre Lowrancelod.
Jag valde att ta med det mindre lodet.
Ett klart misstag.
A någon anledning fick jag inte lodet att hitta botten överhuvudtaget. Oavsett hur mycket jag var och bläddrade i menyer och ändrade på inställningarna vägrade apparaten att göra det den ska. Mest troligt var det något kajk med givaren.
?=)==%%&¤#"#¤!!!
Slutligen var jag så arg att jag ville omprogrammera lodet med en stor sten.
Så. Då fiskade jag utan ekolod.
De enklare pimpelekoloden som Gunnar och Johan hade med sig fungerade bättre än mitt, men långt från så bra som man skulle kunna önska sig. Mest troligt var problemet att strömmen i fjorden fick givarna att röra sig och de pekade inte rakt mot botten hela tiden. Att hänga ned en konformad pimpelgivare genom pimpelhålet funkar nog bra i insjöar, men i havet i Norge rör sig vattnet för mycket.
Alltså - givaren ska sitta fast i ett stativ.
För det andra så har inte vanliga pimpellod nog med effekt att fungera i saltvatten. Det krävs mer kräm.
Sedan tror jag att det finns ytterligare ett problem som är något säreget just för Sörfjord.
Anledningen till att det blir så pass mycket is i fjorden är att det rinner ut två relativt stora älvar i den. Sötvattnet från älvarna flyter ovanpå det salta havsvattnet och fryser till is ifall det blir nog kallt. Havsvattnet har svårare att frysa till is.
Jag tror - utan att ha något bevis för min teori - att i och med att det finns vatten med olika salthalter på varandra så har ekolodet svårare att klara sin uppgift.
Det bör förhålla sig så.
Lösningen heter nog råstyrka.
Så nästa gång jag åker till Norge på isfiske i en fjord så har jag med mig ett ordentligt stort ekolod med ett stooort batteri.
Vår plan för fisket var att traska runt i fjorden, borra mängder med pimpelhål och dra upp stora torskar med våra Valio-pirkar.
Planen höll nästan.
Vi traskade, borrade pimpelhål och viftade med pirkarna i djupet.
Men torskarna uteblev.
Och på kvällarna försökte vi fundera ut om vi inte hittat torskarna eller om den myckna isen och snön gjorde firrarna slöa och inaktiva så att de inte orkade jaga våra pirkar.
Plan B såg ut så här.
Vi riggade ut spön för mete. Tacklet bestod av ett sänke längst ner med ett par krokar som upphängare på korta tafsar. Vi agnade krokarna med fiskbitar. Någon spöhållare behövdes inte utan spöhandtaget stacks bara ned i ett hål som borrades snett mot pimpelhålet i en lagom vinkel.
Spöna satt fast bra.
Efter att vi riggat ut några spön så började det hända mer saker. Lite då och då var det någon kolja eller vittling som var och slök i sig agnet. Vi fick en del mindre fisk på det sättet. Mest kolja och vittling.
Jag är ju lite hopplös med att testa olika saker. Så efter ett tag knöt jag på en blinkpirk i ett av tacklen.
Fullträff!
Därefter kom huggen mycket oftare. Det blev faktiskt en tydlig skillnad.
Men det jag fick var fortfarande bara småfisk.
Men nu fick vi ändå med oss lite fisk så att vi fick laga ett par olika mackor på kvällen för att se om vi kunde märka någon skillnad i smak mellan torsk och kolja.
Bägge var goda förstås (eller jag hungrig), men jag tycker att koljan var hemskt neutral i smaken. Torsken har en väldigt mild smak, men koljan smakar än mindre.
Den blir nog inte min favorit ...
Till nästa dag hade vi åter smidit nya fina planer. Vi valde en ny del av fjorden som mål för dagens expedition.
Fisket gick trögt. Vi fick någon småfisk lite här och där, men storfångsterna uteblev. För att maximera söket for vi åt varsitt håll. Jag och Johan fortsatte med att söka fisk aktivt, medan Gunnar valde en helt annan taktik. Han blev envist kvar vid ett pimpelhål där han lyckats att få upp ett par lite finare firrar direkt på morgonen. Jag hittade ett område där det nappade rätt friskt, men oavsett hur mycket jag än fiskade så lyckades jag bara få småfisk.
Då jag gav upp och började gå mot en ny del av fjorden så fick jag höra en hel del tjoande och skratt från Gunnars håll.
Nyfiket promenerade jag dit och fick se det här!
Äntligen en lite finare fisk!
Gunnars fiskemetod gick ut på det att han släppte ned pirken i pimpelhålet och frikopplade rullen. Pirken fick dala ned i egen takt ett par tiotals meter varefter Gunnar vevade upp den igen och upprepade saken.
Om och om igen i timmar ... Snacka om en envis människa!
Till slut så tappade en fin sej tålamodet och jagade rätt på pirken.
På kvällen firade vi fångsten med att käka fish & chips i puben som låg praktiskt placerad bara ett hundratal meter från stugan som vi bodde på.
Kalasgott! Rekommenderas varmt.
Söndagsmorgonen var riktigt kall. Fisket började med ett par småfiskar på metet, för att sedan dö av helt.
Istället för att bara på stirra på spötopparna på metspön så borrade jag ett hål för att kunna fiska med pirk.
Nästan omgående drog jag fast pirken i en tyngre fisk som faktiskt drog iväg med några meter lina.
Man hoppas ju alltid att det är en stor fisk som huggit pirken i samma ögonblick då man lyfter på spöet, men drillningen kändes fel.
Och tyvärr så var mina misstankar befogade för till slut så kunde jag se en hygglig torsk på tvären under pimpelhålet.
Det tog sin tid innan vi fick upp hålet så pass att vi kunde få upp torsken som vägde kanske 4 kilo.
Blaha.
Men, finns det en så kan det finnas fler! Jag tyckte mig minnas att i Ramfjord var torsken bra på hugget just en stund efter att solen tittade fram bakom fjälltopparna på morgonen.
Det kanske funkar på samma sätt här..
Så vi började söka oss metodiskt längre och längre ut i fjorden.
Plötsligt lossnade fisket en aning!
Torskdrillning!
Resans största torsk med Valiopirken på rätt ställe
Vi fick inga mängder med fisk, men så pass många att humöret höjdes med flera snäpp.
Gunnar lyckades faktiskt med konststycket att dra upp en helt ny fiskart för mig. En fenknot!
En riktigt ful fisk.
170415
Lasse
