Vänern dag 4 (161016)
Vinden skulle börja ge med sig under förmiddagen. Jag började morgonen i lugn och ro. Skrubbade rent på däcket i en vind som höll på att slita av kläderna på mig. Drack kaffe i båten och lyssnade hur vinden skönt ven i spöhällartargan på hyttaket.
Tog en långdusch och jag tror att jag tom hörde hur vinden ylade i taket på servicebyggnaden i hamnen trots att jag stod och duschade...
Men så småningom började det hela ge med sig. Och solen tittade fram!
Lite väl snabbt började jag göra "klart skepp" och då jag vevade in kabeln för landström i kabelvindan halkade jag på det nyskrubbade framdäcket, som jag nog inte sköljt av tillräckligt noggrant från tvättmedelresterna.Ooch gled i vattnet med en strömsatt kabelvinda i handen.
!
Han som uppfann jordfelsbrytaren borde fått sig ett Nobelpris. En bra grej det där ...
Efter att jag bytt om så kunde jag äntligen starta fisketuren. Den här gången ville jag kolla läget i ett annat område där jag fått fina firrar under de tidigare åren.
Vinden hade tappat andan totalt och det blåste inte mer än 5m/s och jag kunde tom njuta av lite solsken på akterdäck.
Det kändes som att det kunde bli bra fiske. Det är ofta fisken kommer igång då vädret slår om till det finare slaget efter än längre period av skitväder.
Men timmarna gick. Och ingen fisk.
Jag for med båten mellan olika gamla bra positioner där jag fått fisk tidigare.
Ingen fisk.
Provade på några nya ställen som såg bra ut på sjökortet.
Nada.
Körde på grunt vatten.
Nä.
For ut på grundtoppar längre ut.
Nix.
Samtidigt kände jag hur vinden höll på att få friskare färg i ansiktet igen och började pröva sina lungor.
Och till slut satt jag i båten omgärdat av riktigt fina vittoppade vågor som var högre än äppelträden där hemma.
Fy fan.
Det gick någorlunda att surfa iväg med båten i medvind. Jag kom på att jag hade ju fått fisk i positionen xxxxxx förut och där skulle jag eventuellt kunna hitta lite lä.
Och se på fan. Då jag kom in i lite lugnare vatten hörde jag ett märkligt vinande ljud fån hyttaket.
Fisk!
Då jag greppade spöet så svarade fisken med en rusning på 50 meter!
EN STOOR FISK!
Samtidigt förstod jag att jag hade lite problem. Då jag började sakta ner farten för att kunna drilla fisken, så blåstes planarpulkan och linorna från de kvarvarande 4 spöna in mot båten. Det skulle bli trassel om jag inte vevade upp linorna på vindsidan först. Som en extra krydda hade jag ett grund på andra sidan om båten som jag skulle parkera båten på ifall jag släppte på gasen för mycket.
Det enda jag kund göra var att ställa ifrån mig spöet med fisken medan jag vevade upp linor och styrde båten samtidigt.
Det gick inte bra.
Någonstans där emellan hade fisken lyckats skaka sig lös från kroken.
#¤#¤¤##"#!!&%//)! och "#"#¤¤%==)(?#"!!!
Men det finns faktiskt en ljusglimt som blinkar i det kolsvarta stormiga mörkret.
Jag tror att jag börjar få ett grepp om vad som styr fisket för tillfället och vad det är jag ska söka efter.
Kanske. Eller ganska säkert.
Men nu ser det ut så här då jag blickar ut genom vindrutan.
Usch!
Och vinden har återgått till det normala ...
Usch, Usch!
Men det värsta som hänt den här morgonen är det faktum att kaffegrädden tog slut.
Usch, usch och usch!
Inget slut på eländet ...
Var tankar man grädde i Vänern?
161017
Lasse
