Sleneset 24-29/8
Bara några timmar före den planerade Norgeresan på försommaren var jag tvungen att ringa de andra deltagarna och avboka det hela.
Alla vädertjänsterna påstod ungefär samma sak.
Det skulle blåsa ca 15 m/s under hela veckan.
Det kändes rätt så meningslöst att åka till Norge för att sitta inne i stugan och spela kort.
Det finns bättre saker att göra. Men det kändes bittert ändå.
Den här gången dvs i slutet av augusti, såg väderprognosen mycket trevligare ut - lugna vindar och soliga dagar.
Så - nu gällde det för mig att packa utrustningen in i bilen och börja att ratta mot Slussfors, där jag skulle få möta de andra tre deltagarna på resan som kom ända från Oulu i Finland.
Efter en natt på hotellet längs vägen så fick vi äntligen se färjan som skulle ta oss över till Sleneset.
Alltså det där med wåffla, römme och sylt är ju emot min fasta övertygelse om vad man ska stoppa i sig, men skitgott är det dock!
Den här gången skulle vi bo Langneset stugby och anläggningen och rorbun såg riktigt trevliga ut.
Riktigt fint var det faktiskt!
Båtarna gick inte heller för hackor. Stuket på dem var av en typ arbetsbåt och man kunde tydligt se att där hade båtbyggarn tänkt på funktion före form. Motorerna (40 hk) var kanske lite väl snålt tilltagna, men båten kom väl upp i 15 km i timmen med 4 vuxna ombord.
Bara några timmar senare satt vi redan i båten på väg söderut mot mina gamla positioner söder om Sleneset. Efter ett tags sökande hittade vi betesfisken som hade gått ända ner till ca 60 meters djup.
Det var inte direkt något gott tecken ...
Nåväl - vi lyckades få en del betesfisk och gick över till att fiska torsk.
Men det var sånt här vi fick.
Alltså smålubb i mängder.
Undrar om det är på det viset att när torsken är inaktiv så törs lubbarna komma fram och hugga. Då torsken är på taget så trycker nog lubben i sina skrymslerr vid botten.
Nu var de i alla fall och ryckte och slet i betesfisken i stort sett konstant. Problemet blir att lubbarna ofta trasar sönder betesfisken utan att fastna på krokarna. Och då rör sig inte betesfisken rätt i vattnet längre. Dessutom lossnar ofta kroktacklet från betesfisken och då fastnar inte torskarna heller.
Irriterande.
Några enstaka torskar kunde vi ändå få upp, men det var långt mellan dem.
Dag 2 började ungefär likadant. Betesfisken hittade vi lååångt ner i djupet och ändå längre ner gick det hyfsade torskar. Djupet där torskarna låg var 80-100 meter. Mina största sänken på 450 gram var alldeles för små. Den rätta vikten skulle nog varit på 700 - 800 gram. Båten gled så pass fort med vinden och strömmarna att det var nästan omöjligt att hålla bottenkontakt med betesfisken. Och då torskarna tydligen låg helt inaktiva där nere på djupet så ifall betsfisken gick högre upp så fick den vara i fred.
Alltså för torskarna.
Men inte för hälleflundran. I närheten av Syntskallen 66°20'44.8"N 12°9'22.0"E kände jag ett napp ungefär 20 meter under båten då jag sakta vevade upp betesfisken från botten.
Jag hann faktiskt hojta till att jag har en hälleflundra på gång innan jag ens gjort mothugget.
Fisken var inte så märkvärdigt stor (drygt 20 kg), men den gjorde ändå några rejäla rusningar.
Kul!
Tacklet för att fiska med betesfisk bestod av ca 70 cm slittafs av 1 mm nylon, sänke, ca 1 meter 1 mm tjock nylontafs med en kullagerlekande i änden. Med en skruvmejsel trycktes ett hål genom under- och överkäket på fisken. Ett buntband fördes genom hålen och den bakre öglan av kullagerlekandet både stängde munnen på betesfisken och låste fast tacklet. Från samma ögla knöts det på en ca 25 cm lång nylontafs till en relativt liten enkelkrok som jag hade fäst ihop med en ännu mindre enkelkrok med hjälp av lite bindtråd och krympslang. Den lilla fästkroken var vänd så att krokspetsen pekade åt motsatt håll än själva stingerkroken.
Det hela fungerade hyfsat bra. Hälleflundran hade slukat betesfisken så djupt att jag fick skära lös kroken från svaljet på den.
Lubbarna däremot ville inte fastna på tacklet utan de verkar hellre hugga mot huvudet på betesfisken och bita sig fast tills de tröttnade på att åka med hissen upp.
Undrar om det skulle gå att tillverka en huva som används till att trolla med betesfisk, men förstås i en större storlek som passar en småsej. Då skulle nog inte lubbarna kunna trasa sönder betesfisken lika enkelt.
Hmm?
Kanske?
Dagarna och kvällarna flög iväg med en jäkla fart precis som de brukar göra i Norge.
Fisket nådde väl inga höga höjder direkt, men emellanåt lyckades vi bärga någon finare firre.
På torsdag satsade vi på att fiska oss upp norrut efter Lovund, men vi lyckades faktiskt inte att hitta någon fisk alls.
Ända tills vi kom till Trekkgrunnan. Ganska snart förstod jag att det var där vi borde fiskat hela veckan.
Fisken var inte bra på hugget där heller, men det fanns helt klart mer fisk och det roligaste - fler arter!
Vi lyckades få upp torsk, lubb, långa, makrill och en liten hälleflundra!
Fin långa!
Första hälleflundran!
En lite finare torsk!
Bleka!
På fredag morgon tordes vi inte åka ut med båten överhuvudtaget.
Och det var faktiskt ett bra beslut för snart såg det ut på det här sättet.
Vete gudarna hur många sekundmeter vinden kom upp i, men ifall vi varit lika långt ute som vi låg dagen innan så hade vi nog fått det rätt besvärligt.
Om man nu kan kalla drunkningsdöd för något besvärligt ...
Nåväl - vi var hemskt nöjda med att dricka kaffe i stugan och betrakta naturen därifrån.
151006
Lasse
