Skogsfågeljakten 2014
En väldigt trött trädskällare
Efter ett par dagars traskande runt i skogarna i Norra Jämtland kunde jag konstatera att trots den fina och exeptionellt varma sommaren så hade fåglarna inte lyckats med föryngringen. Vissa dagar kan fåglarna vara som bortblåsta både för hunden och särskilt för jägaren.
Men spåren i form av ruggropar finns kvar. Inga gropar - inga fåglar.
I Jämtland hittade jag förstås ruggropar i mängder, men alla var gamla med barr och mossa i.
Inget gott tecken direkt.
Hunden lyckades hitta några ensamma fåglar som på det typiska sättet för gammfåglar flög direkt mot horisonten utan att en minsta tanke om att slå fast.
Blaha.
Det fanns tid för lite konstnärligt fotande ...
Jag misstänker att några dåliga fågelår efter varandra har gjort fågelstammarna så dåliga att det kommer att dröja ett tag innan de större flockarna kommer tillbaka.
Jag har hittat lite spännande forskning om varför skogsfågelstammarna varierar så kraftigt.
Så här fungerar det hela.
Den viktigaste födan för skogsfågelungarna i början av deras liv är myror. Och det förklarar varför det fina försommarvädret och en bra föryngring hänger ihop.
Då vädret är soligt och fint så springer det myror överallt. Sedan då regnet kommer gömmer sig myrorna i stacken. Regn och kallt väder slår mot fågelungarna på ett annat sätt också. Vilt klarar sig bra i kyla.
Bara de får nog med mat.
Om man tänker på de tama änderna vid städerna som står vid iskanten vid någon vak då termometern visar -20ºC. Själva skulle jag inte klara av och stå där speciellt länge, men änderna klarar det galant.
Bara någon kommer med käk emellanåt.
Samma gäller säkert för skogsfågelungarna. Nog fixar de själva regnet och ett kyligt väderlag, men då deras viktigaste föda har tryckt sig ner i stacken så blir livet genast mycket tuffare.
Det andra problemet fågelungarna har är predatorer. Räven, mården, höken och örnen.
Då det finns gott om sorkar får alla predatorer många ungar.
Men vad händer då sorkstammen kraschar på grund av någon sjukdom som det alltid verkar ske förr eller senare.
Jo. Så länge det finns sorkar så går predatorerna in för dem. De är nog lättare att hitta och fånga. Eller de kanske rent av smakar bättre.
Men den dagen då sorkarna börjar truta så börjar predatorerna slänga blickar på annat håll och då åker fågelungarna dit.
För mården och höken måste ändå äta oavsett om det så finns sorkar eller inte.
Jaktens påverkan på småviltstammarna är försumbar. Jakten skulle nog kunna påverka stammarna positivt om jägarkåren gick in för att jaga predatorer, men om man tänker på att den genomsnittliga jägaren i Sverige är närmare 70 år gammal och jagar älg 14 dagar på ett år högst 20 meter ifrån Volvon så lär det inte ske.
Nåväl.
Ett par andra jaktförsök vid Västerbottens kustland gav ungefär samma resultat.
Enstaka gamla och nervösa fåglar.
De som jagar i inlandet typ i Vilhelmina och Dorotea har inte heller hittat något vidare med fågel.
Så jag blev överraskad då jag fick höra att vid gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten fanns det tydligen områden där det skulle finnas gott om ungfågel.
Det måste jag kolla upp.
Och några dagar senare kunde jag konstatera saken med egna ögon. Färska ruggropar nästan överallt där det fanns en torrare markbit i skogen. Och ruggroparna låg i täta grupper!
Fågelkullar!
Men fågeljakt är svårt. Och trädskällarjakt är ännu svårare. Innan fågeln dimper ner från trädet framför nosen på trädskällaren är det många detaljer som skall klaffa.
Och det ville sig inte riktigt.
Första jaktdagen gav några fina ståndskall, men vi lyckades inte att få ögonen på fåglarna innan de flög iväg.
Typ stolpe - ut!
Under morgonen dag 2 fick jag sikta på fågel ett par gånger, men bara ett par sekunder innan jag fick bössan att smälla lättade fåglarna. Till slut så fick jag smälla ner en stänkfågel som slog fast i en gran bredvid mig.
Alltid nåt.
Senare på dagen tyckte jag att hunden började söka dåligt och var mer intresserad av sorkarna än fågeljakten.
Till slut förstod jag att hon helt glömt att äta kvällen innan i sin upphetsning och nu hade krafterna tagit slut för henne.
Vi avbröt jakten och tankade hunden ordentligt och stängde in henne i sovrummet i ett par timmar så att hon var tvungen att vila ut.
Sedan gick jakten bättre.
Hunden orkade söka på ett mycket bättre sätt. Problemet var bara ett det blåste en hel del. Vid ett litet skogsparti intill en sjö fick hunden upp en tjäderkull.
Per fick ta min Tikkakombi som är rätt vapen för ändamålet. Jag valde ut ett pass en bit bortanför med hans hagelbock i händerna ifall någon fågel skulle försöka smita ut den vägen.
Och det gjorde en ung tjädertupp. Och jag lyckades faktiskt fälla den med första skottet med en främmande hagelbössa.
Tur eller skicklighet? Jag lutar åt tur.
Någon fler fågel lyckades vi inte att få ner av den tjäderkullen, men då Per fick skjuta ner en tjäderhöna med ett fint kulskott på 65 meters avstånd så var vi rätt nöjda bägge två.
Det som var extra roligt med det skottet var att fågeln stöp ner utan att ens slå med vingarna och kulan hade inte trasat sönder den nämnvärt.
En .222 med fabriksladdad ammunition med en utgångshastighet på över 900 m/s brukar slå sönder fåglarna totalt.
Helt värdelöst.
Jag laddar patronerna själv, men om man följer laddatan för olika krutsorter så går det inte att få ner utgångshastigheten nämnvärt. Därutöver ska kulan helst vara trubbig för med åren har jag lärt mig att trubbiga kulor dödar viltet bättre än de spetsiga.
Den enda trubbiga kulan som jag hittat är en S&B 45 grains dvs 2,9 g. Med någon vanlig gevärkrut vill utgångshastigheten bli låååångt över 900 m/s.
Obra.
Lösningen fann jag i form av Vihtavuori´s nya krut som heter Tin Star. Krutet är verkligen grovkornigt, brinner snabbt och har väldigt lågt energiinnehåll.
Så här kommer receptet för skogsfågelammo för .222 som är lämplig för träskallarjakt upp till 100 meters skjutavstånd.
Hylslängd 42,9 mm
Kula S&B 45 grain helmantel
Krut Vihtavuori N 32 C Tin Star 8 grain
Tändhatt CCI small rifle
Patronlängd 54,1 mm
Utgångshastighet 655 m/s
140916
Lasse
