Nävekvarn 131017-20
Generalpass!
Jag vet inte riktigt om man kan kalla det för att stiga upp tidigt då man kliver upp strax före midnatt.
Men ska man åka ända ner till Sörmland och hinna att sätta sig på vildsvinspass för kvällen så ska man kliva upp i tid.
Typ klockan 23.45.
Nåväl - resan gick ovanligt bra och vi var faktiskt framme redan strax efter lunchtid. Vid matbordet ringde Marcus telefon och vår jaktvärd Janne frågade om vi ville delta på eftermiddagens drevjakt?
Jo!
Så lunchen slank ner i rekordfart och knappt en timme senare satt vi redan på pass i det strålande höstvädret.
Jag fick en riktig generalpass vid en salixodling.
Jag hade bara precis hunnit sätta mig tillrätta då en råbock kom studsande som en gummiboll efter kanten av salixen.
Efter den nattliga bilturen gick tankarna trögt och dumt nog lyfte jag upp bössan så att bocken såg mig - och kastade sig åt sidan och började att springa bortåt. Jag följde djuret med kikarsiktet, men det blev aldrig någon vettig skottchans.
Äsch.
Ingen bra start direkt!
På kvällen satte jag mig i en vakkoja vid en vildsvinsåtel. Efter ett par timmars vakande fick jag höra lite försiktig prassel vid skogskanten.
Flera gånger.
Men ingentig kom fram.
Mest troligt visste vildsvinen att jag var där. Kanske hörde den mig fast jag försökte att vara tyst som en mus. Eller kanske kände den vittringen från mig.
Men den kom då inte fram.
Hmm .... Det här verkar inte så enkelt.
Dag två gick jag mest som hundförare. Finnspetstiken tog faktiskt upp ett flertal rådjur och hjortar varav en kronhjort blev skjuten av en passkytt.
Kul!
Kväll 2 satte jag mig tillrätta vid en annan vildsvinsåtel.
Och somnade direkt.
Efter att jag vaknat tidigt och gått i skogen en hel dag var det helt omöjligt att hålla sig vaken. Jag sov lutande mot väggen till vakkojan med händerna djup instuckna i fickorna på jaktjackan.
Tydligen så snarkade jag ändå inte för då jag vaknade fick jag se hur en avlång svart skugga gled fram mot brödtunnan på åtelplatsen.
LÄGE!!!
Fösiktigt drog jag ut händerna ur fickan.
Och då var vildsvinet borta!
Den hörde tydligen det lilla prasslet från mina kläder på 40 meter håll.
"¤¤#"XX!"!!
Alltså - det här är verkligen försiktiga djur. Jag har nog inte tagit jakten nog seriöst helt enkelt.
Nästa kväll satt jag vid samma åtel igen.
Den här gången lämnade jag bilen 300 meter bort från åtelplatsen. Och nu hade jag en fleecejacka på mig för att slippa prasslet från jaktkläderna.
Men nu var himlen täck av tjocka moln, så trots fullmånen var det kolsvart vid åtelplatsen.
Blaha.
Efter ett par timmars vakande insåg jag att det enda sättet att kunna se någonting var att titta genom kikarsiktet.
Med kikarsiktet kunde jag i alla fall urskilja brödtunnan. Men inte mycket mer.
Ögonen blir ansträngda av att man försöker stirra i beckmörkret så emellanåt var jag tvungen att vila dem en stund.
Då jag öppnade ögonen igen fick jag se en svart kon som var tryck mot brödtunnan?
Que?
VILDSVIN!!!
Jag kollade snabbt runt om det fanns fler djur runt åtelplatsen, men det var helt tomt.
Galt!!!
Jag flyttade hårkorset till framakanten på bogen av vildsvinet och kramade iväg ett skott.
En .300 win mag har en ganska mäktig mynningsflamma, så mitt mörkerseende sabbades totalt.
Jag ökade volymen på hörselskydden till max och försökteatt höra vad som hände vid åtelplatsen istället.
Jag hörde tydligt grymtande och prassel. Men prasslet tycktes inte att förflytta sig.
Bra!
Jaha - vad gör jag nu?
Att gå ut direkt och kolla på resultatet kändes meningslöst eller rent av dumt. Ifall galten är vid liv än, kommer jag bara att stöta lös den. Det är bättre att låta skadade djur att blöda ihjäl i fred.
I värsta fall kan den också gå till attack.
Inga bra alternativ.
Hmm.
Jag tog fram telefonen och bestämde mig för att lugna ner situationen i 15 minuter. Medan jag väntade så skickade jag SMS till vänner och bekanta om vad jag höll på med just för tillfället.
Rätt roligt faktiskt! Jag fick mängder med påhittiga kommentarer.
Slutligen hade de 15 minuterna släpat sig sin väg och jag kunde göra mig klar för strid.
Med pannlampan på högsta styrkan och studsaren redo, började jag att avancera mot skottplatsen.
Där grisen hade stått vi skottögonblicket såg jag en lång rand av blod.
Träff!
Direkt utanför själva åtelplatsen växte det midjehögt gräs. Blodstänket gick rakt in dit.
Hmm.
Som tur var så hade inte grisen tagit sig längre än några meter in i det höga gräset innan den stupat.
PUH!
Jag tänkte hugga tag på bakbenet på djuret och dra det till åtelplatsen.
Men jag kunde inte rubba djuret en centimeter. Det kändes som om det vuxit fast i backen.
Då jag lyste upp platsen lite bättre med pannlampan förstod jag orsaken.
Galten var rejält stor!
Efter ett telefonsamtal så fick jag Marcus föräldrar till hjälp och gemensamt kunde vi släpa fram galten. Men den var ordentligt tungt.
Tiken var mäkta imponerad av galten
Det var först vid slakteriet som jag började agg förstå hur stor galten egentligen var
Jo - jakten går bra för mig i år.
131201
Lasse