Lumijoki 130929-131005
Jo- nu har jag fått uppleva sånt som jag lätt kunde ha levat vidare utan.
Alltså - krypet på fotot.
Älgflugan.
Usch. Usch. Usch.
Usch.
Jakten gick så där. Det fanns gott om både orre och tjäder i jaktmarkerna vid Lumijoki som ligger en bit söder om Uleåborg i norra Finland.
Men pga av att lövfällningen var igång för fullt var pippifåglarna riktigt försiktiga. Finnspetstiken fick upp fåglar i ett, men vad hjälper det då de inte vill sitta för hunden. Några enstaka gånger fick hunden fåglarna att sitta kvar en stund, men det blev aldrig något skottillfälle. Några gånger lyckades jag att skrämma lös fåglarna av ren klantighet.
Så fågeljakten gick inte bra.
Det gjorde inte älgjakten heller.
Stjärnan bland älghundarna hade lyckats bli smittad av noskvalster och presterade därefter. De övriga hundarna var fortfarande ganska unga och oerfarna och de flesta av älgarna lyckades klara sig oskadda från jakten. En ungtjur blev ändå fälld, men om man slår ut det på antalet mantimmar i skogen var resultatet ganska skralt.
Nåväl - annars hade vi det riktigt trevligt. På kvällarna satt vi ute runt en stor brasa och ljög om jakt och fiske. En del av sällskapet hade kommit ända från Åbotrakten och berättade om sin jakt på vitsvanshjortar och varg. Vi, dvs. Herman och jag, försökte imponera med berättelser om fisket i Storuman.
Jag vet vilka som ljög värst, men mysigt hade vi.
En förmiddag tog jag en riktig långpromenad över en riktigt lång myr i förhoppningen att stöta lös orrflocken som huserade där.
Det enda jag såg var några orrar som lättade redan på 2-300 meters håll.
Skygga rackare.
Enligt GPS fanns det en skogsbilväg som gick åt rätt håll, så jag bestämde mig för att ge upp orrjakten och traskade ner till vägen. Ett par hundra meter innan jag kom till vägen så ändrade terrängen karraktär och tallskogen ersattes av lövträd och det växte högt gräs på backen.
Plötsligt fick hunden upp något som hon drev iväg med. Jag var ganska säker på att hon fått upp en hare och trodde inte att hon skulle fortsätta så värst länge med drevet.
Men där hade jag fel. Drevet bara fortsatte och fortsatte. Ett par gånger passerade drevet mig just utanför synholl så jag stod kvar och väntade.
Plötsligt kände jag hur något kröp i hårfästet bak i nacken.
Efter en stunds letande fick jag tag på krypet.
Hmm. Det här var kanske en sådan där älgfluga som jag hört talas om. Lite nyfiket studerade jag den lilla insekten.
Den var rätt hård i kroppen och jag fick klämma till rätt ordentligt med fingrarna innan jag fick ihjäl den.
En tuff jävel!
Men känslan av att det rörde sig kring hårfästet i nacken fanns kvar. Jag drog med fingrarna bak i nacken och lyckades fånga två stycken.
Då anade jag oråd och drog i jackan så at jag kunde slänga en blick på jackryggen.
Det kröp av flugor överallt!!!
Tydligen hade jag hamnat i den typen av terräng där älgen och därför också älgflugorna huserade.
Usch!
Jag måste erkänna att jag fick rent av bråttomt att ta mig till vägen där jag klädde av mig ytterkläderna och försökte att befria mig från krypen.
De var inte få ...
Det kändes faktiskt som att det kröp älgflugor överallt i och under kläderna.
FY FAN!!!
Något senare fortsatte jag att gå mot bilen. I tankarna satt jag nog redan i bastun i full färd med att koka älgflugorna levande, då det kom en hare bakifrån vägkröken rakt mot mig.
Jag hade glömt allt som jakt heter under kampen med älgflugorna. Jag fick ändå fram kombin och lyckades leta fram haren i kikarsiktet som var vriden på den högsta förstoringen.
Då hagelskottet gick, rullade haren runt, sparkade ett par gånger och låg sedan lugn.
Efter en stund kom tiken fram till haren och såg hemskt nöjd ut.
Med skäl.
Redan en timme senare satt vi i bastun och hängde upp jaktkläderna i värmen och svor över älgflugehelvetet.
Usch.
På fredag morgon fick vi höra att det hade kommit in tre älgar in på jaktområdet. Några i sällskapet satte sig på pass och ett par stycken skulle gå in i området med älghundar för att försöka få fart på älgarna.
Jag och Herman bestämde oss för att fortsätta att gå med finnspetstiken. Efter att vi gått en stund i skogen så kom det en ung laika-hane som fattade tycke för vår tik. Hundarna var nog mest intresserade av varandra och tycktes ha riktigt roligt.
Vi promenerade sakta vidare utan några större förhoppningar om något.
Plötsligt började laikan att skälla bara några hundra meter ifrån oss.
Älgen var inte orolig utan det hela flyttade sig med långsam gångstånd. Det råkade vara diken precis i riktningen mot ståndskallet så vi förflyttade oss närmare i lugn takt.
Till slut kom vi till kanten av en tätare tallskog och diken tog slut. Ståndskallet hördes bara från ett par hundra meters håll så vi delade på oss och letade upp var sitt pass.
Jaf hittade en liten förhöjning vid en dikeskant och därifrån hade jag något bättre sikt.
Inte bra, men bättre.
Det fick duga.
Jag tog på mig hörselskydden med ljudförstärkare för att bättre kunna höra djuren röra sig i skogen.
Ståndskallet fortsatte en stund till för att sedan tystna helt.
Plötsligt hörde jag hur en hund gnällde till som de ofta gör då älgen sätter fart.
"Det lät faktiskt som om den gnällde åt mitt håll?"- hann jag tänka.
Sedan hörde jag hur en älg rusade åt mitt håll.
Jag hade hunnit byta fågelskottet mot en halvmantelkula. Snabbt spände jag hanen på kombin och lyfte upp bössan och började spana efter älgen.
Sedan gick allt väldigt fort. Precis som det brukar.
Älgen kom skenande genom skogen. Jag insåg direkt att den inte hade tänkt att stanna till utan ifall jag ville fälla den så gällde det att leta rätt på en lämplig lucka mellan träden och få iväg ett skott då älgen passerade.
På något sätt hann jag att placera hårkorset i en lämplig öppning i skogen och då älgen kom fram så fick jag in ett skott som kändes att gå rätt.
Älgen ändrade riktning, nu rakt ifrån mig. Jag hann få in ett skott till i bössan, men då jag fick siktet att peka åt det hållet dit älgen hade sprungit så hade den försvunnit.
Då jag tänkte till, så hade hjärnan faktiskt hunnit registrera att det inte bara var laikan som skällde på älgen efter skottet - det hördes också det pipiga skallet från tiken.
De hade tydligen samarbetat med älgen!
Plötsligt fick jag höra hur hundarna morrade ilsket på varandra och förstod att älgen nog inte hade tagit sig längre än några tiotal meter från skottplatsen.
Så var det också!
Då jag kom fram så var det faktiskt hela tre hundar som luggade på älgen och såg ut att ha en riktigt bra dag.
Kulan hade tagit där den ska!
Ifall vi tyckte att det fanns mycket älgflugor i våra kläder så var det ingenting jämfört med älgen.
Den rent av kryllade av dem.
Usch.
Hoppas att vi aldrig får dem hit till våra trakter.
Jag lovar att det är lätt att leva utan dem.
Helt säkert!
131103
Lasse