Holmön 110226
Den här gången siktade jag mot norrändan av Holmön i hopp om att det skulle vara lite bättre fiske där.
Det började inte bra.
De vanliga ställena vid Gåsflötan var helt tomma på fisk. Vädret verkade bra; stigande vattenstånd och sydliga vindar.
Det måste bara gå att hitta fisk någonstans.
Jag åkte runt på olika ställen där jag har fått fisk på de tidigare turerna. Borrade grunt. Lite djupare. Bland stenar. Inne i vikar med sandbotten.
Med samma resultat.
Inte ett liv.
Slutligen hamnade jag tillbaka vid Gåsflötan i ett sund där jag har fått både harr och sik. Förr eller senare måste det väl passera någon fisk där. Efter en timmes fiske fick jag se ett litet gäng sikar som gled förbi hålet utan att visa det minsta lilla intresse för myshkan.
Inte så värst lovande.
Senare på morgonen började det komma ut lite folk. Mest folk som tydligen åkt ut dit för en dagsutflykt, men också ett par fiskare.
Av dem fick jag höra att fisket hade varit bra helgen innan. Rent av riktigt bra. Sikarna hade varit talrika och det hade varit öring i farten också.
Typiskt.
Hur många gånger har man hört det där förut. Då man äntligen kommer ut för att fiska får man höra det sedvanliga nedslående nyheterna.
T ex sånt här:
Jo - igår var det bra. Eller förra helgen var det kalasfiske. Ifjol var det bra fiske här varje dag ... Då var de verkligen på taget.
Men idag verkar det vara dåligt.
Fast jag fick också höra att fisken gick extremt grunt. Ända in vid land.
Jaha - har jag fiskat för långt ut?
Jag brukar sällan försöka fiska där det är djupare än 50 cm. 30-40 cm är bra fiskedjup på Holmön. Nåväl - egentligen vid hela kusten.
Så jag förflyttade mig längst in i viken vid Gåsflötan (N63º47.409 E020º57.591). Djupet under isen var inte mycket mer än 25 cm.
Där fanns det fisk!
Storleken på firrarna lämnade en del att önska, men antalet var det inget fel på.
Fisken var nog inte riktigt på det stora hugget, men det var inte helt omöjligt att lura dem heller. Jag provade lite olika färgkombinationer och brunt var den färgen som intresserade firrarna mest.
Jag har en teori om varför fisken går så hemskt grunt. Det finns två saker som styr firrarnas beteende mest.
Mat och temperatur.
Först och främst tror jag att vattnet närmast land rör sig inte lika mycket som vattnet gör längre ut och då blir det en aning varmare. Det samlar nog till sig fiskyngel, vatteninsekter och annat matnyttigt.
För det andra hittar fiskyngel enklast skydd där djupet är bara några centimetrar. Dit kan ju inte de större fiskarna komma. De får helt enkelt inte plats där.
Därför går predatorerna så strandnära. Emellanåt lyckas de säkert hitta någon fiskyngel eller småkryp som har irrat sig för långt ut och då är lunchen dukad. Det kan också vara så att vid stigande vattenstånd måste småfisken och vatteninsekterna flytta på sig och då har siken och harren större chans att hitta dem.
En bra teori.
Det konstiga är ändå det att man inte ser någon fisk alls då man fiskar på lite djupare vatten. Man tycker ju att de borde passera en på vägen in mot stranden.
Men!
Fiskar som är på väg ut mot jaktmarkerna är kanske inte speciellt intresserade av beten. Är de inte intresserade av beten så talar sannolikheten mot att de skulle passera just under pimpelhålet för synfältet är inte speciellt brett. Dessutom syns pimpelhålet som en skarp ljuspunkt på undersidan av isen och som en ljusfläck på botten under hålet. Det är inte helt omöjligt att fisken undviker sånt. Vissa dagar har jag märkt att det enda sättet att få fisken att våga sig fram är att man fyller pimpelhålet nästan helt med issörja och lämnar bara en liten tittlucka på kanten.
Sedan är ju rovfiskar riktigt duktiga jägare. Alla som jagar vet att förutsättningen för att få fälla ett byte är att man finns där viltet finns. Det har nog harren listat ut också. Att de skulle nöjessimma runt om kring i skärgården har de nog varken lust eller råd med. Det gäller att hushålla med resurserna och försöka fylla buken genom så lite ansträngning som möjligt.
Det som gör fisket svårt i år är ju det faktum att isarna är rejält tjocka. Det tar på att veva isborren genom isen. Dessutom att söka ett djup på bara ett par decimeter går hårt åt förrådet av borrskär.
Den hårda blåsten hade drevat snön i Kvarken och återställt föret från det extremt fina till mera "vanligt" före.
Guppigt med andra ord...
Vackert dock. Naturen är en flitig och begåvad konstnär.
110227
Lasse
