Ankarsund 100202-03

Äntligen fick jag tillfälle att prova den nya UV-kameran i ett skarpt läge. Yr.no hade länge lovat att vädret skulle slå om till det bättre. Det skulle bli soligt med lugna vindar (och guld med gröna skogar).
Pyttsan.
På tisdag morgon var det mulet, termometern visade -10 ° C och det blåste hård nordvästlig vind.
Med andra ord ganska exakt motsatsen till fint väder.
Nå - det finns inte så mycket annat att göra än att dra på sig lite extra kläder och stålsätta sig inför en riktigt kall dag.

Väl ute på isen borrade jag 4 hål i en ring med motorisborren. Gästerna (brorsan + hans kompis) som hade kommit ända från Rovaniemi såg lite fundersamma ut - det vanliga är nog ändå att man sprider ut sig och försöker hitta rätt på fisken för att börja med.
Med några ord förklarade jag att det behövs nog inte i Ankarsund utan det är effektivare att locka in fisken istället. Därav det fjärde hålet i mitten som jag avsett till ett mäskningshål.

Vädret var verkligen inte trevligt. Dessutom hade en bekant till mig varit i Ankarsund bara några dagar innan och lyckats i stort sett bli utan fisk under två dagars fiske. Det verkade inte så lovande direkt.
Skulle det här verkligen kunna bli nåt?

Jag hade dock en bra idé om hur vi skulle gå tillväga med själva fisket. Mäska lite lagomt och pimpla med ett litet och känsligt myshkaspö laddat med 0,14 mm monofil med en svart liten "Draggen" som jag uppfann året innan.

 

Brorsan som hade varit med förr körde med ungefär likadan utrustning, men hans kompis envisades med att använda sin klumpiga multirulleförsedda styva pimpelspöet med 0,18 mm lina. Trots att jag lite försiktigt försökte tala honom till rätta.
Stor fisk - kraftiga doningar var hans åsikt.
Jodå ...


Draggen i närbild


Efter en kvart fick vi faktiskt de första försiktiga nappen. På den blyhagel som satt som extra vikt ovanför den lilla myshkan. Alltså, det där kan man bli tokig på. Det är lite konstigt att fisken är så ivrig på blyhaglet. Det är nog bara så enkelt att de är i ungefär samma storlek som pelletskornen och imiterar dem väl.
Efter en stund fick brorsan Veikko upp någon lite mindre sik och så plötsligt fick jag på en riktigt tung fisk. Efter en lång drillning fick jag upp en sik på 1950 g.
En riktigt fin fisk.
Snabbt hade vi igång en inbördes pimpeltävling. Alltså Veikko och jag, för gästen satt där helt förbryllad utan att känna ett minsta lilla nafs på sitt spö. Efter en halvtimme frågade jag försiktigt ifall han kanske ville låna en likadan utrustning som jag använde.
Jo tack - lät det snabba svaret. På kvällen innan hade jag faktiskt gjort i ordning ett spö ifall han skulle ångra sig.
Efter lite undervisning kom också han igång och fick någon sik emellanåt.
Kul!
Nu då läget var under kontroll och alla hade fått några firrar ville jag gå in för att testa den nya kameran.
Att hålla på att skruva med kamerautrustningen i kylan, då det dessutom blåser rätt friskt, är ingen lek. Slutligen fick jag allting igång och kunde skicka ned kameran. Rätt omgående förstod jag att det var galet för mörkt där nere i djupet på grund av det tjocka istäcket och det mörka vädret. Det enda sättet att få något att fastna på film var att vinkla kameran snett uppåt och att använda det lilla ljuset från iskanten som bakgrund. Ganska snabbt kunde jag konstatera att fisken inte gick vid botten utan 2-3 meter ovanför det.
Rätt nyttig information som jag kunde meddela de andra.
Effekten kom direkt. Fiskkontakterna blev fler på en gång.

Detaljrikedomen och skärpan blir rätt fantastiska.
Kolla själv.


Fisken på filmen hade blivit felkrokad. De många felkrokningarna beror på att fisken nyper på det lilla blyhaglet vi använde som sänken och vid mothugget fastnar kroken i buken eller i stjärten på firrarna.
Ett problem man måste lösa.
Vi började experimentera med avståndet mellan sänket och myshkan och kunde konstatera att om man minskade avståndet dem emellan till under 10 cm så slutade fisken helt att nappa. Avståndet på ca 20- 30 cm gav mängder med felkrokningar. Men då jag ökade avståndet till 50 - 60 cm uteblev felkrokningarna helt och sedan satt fisken rätt på kroken.
Dessutom högg de riktigt bra.
Kanon!

Den rätta fisketekniken är att veva in lina tills myshkan hänger ca 2 meter ovanför botten. Sedan lyfter man myshkan upp ca en meter med tätt darr. Därefter sänker man myshkan 10 cm och smågungar den några gånger och håller still ett par sekunder och sänker ned 10 cm osv. Nappen kom oftast då man höll myshkan still.

Det är nog inte riktigt lika mycket fisk i Ankarsund nu i jämförelse till ifjol.
Men det är nog ändå fråga om rätt mycket fisk.
Och vissa av dem är riktigt fina. Filmen är filmad snett uppåt från ca 14 meters djup - så den är rätt mörk. Du måste kanske ställa om inställningarna till datorskärmen innan det går urskilja något vettigt.


Dagens fiske kan man bara summera med ordet lyckat. Vi fick upp tre stycken sikar med vikter på strax under 2 kilo och ett flertal kring 1,5 kg. Alltså riktigt fina sikar. Dock var rödingarna som bortblåsta förutom några enstaka kring 3-4 hg.
Men det var riktigt kallt. Kylan dämpade nog ivern att testa kamerautrustningen i någon större omfattning. Jag får ge mig till tåls tills vädret blir lite bättre.


Onsdagens fiske började med ännu hårdare väder. Blåsten hade faktiskt tilltagit och bara tanken av att börja fibbla med kamerautrustningen gjorde att jag började få frostskakningar.
Brrr ...

Vi envisades dock med att ta oss ut på isen och härdade ut med ungefär tre timmars fiske. Fisket fortsatte ungefär likadant som dagen innan med någon sik emellanåt. Halvfina firrar, men inga rekord. Det glädjande med fisket var att vi lyckades få upp 4 stycken rödingar mellan 1 - 1,5 kg.
Så jag tycker att det verkar lovande inför vårfisket. Då vädret nu slår om till det bättre, kommer nog rödingarna att vakna till liv igen och det blir kanonfiske.
Fast å andra sidan är jag en optimist.
Det är väl därför jag håller på med fiske ...

100304 Lasse

 


Tillbaka